Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Från Stockholms teatrar, af Gasparone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
energi, men det stannade mest på ytan och af en
djupare gripande inre glöd märkte man ej nog.
Hr Persomie föreföll i narrens roll något
an-strängd! liflig och energisk, äfven om det blef god
färg öfver det hela. Hr Hansson var tämligen
obehagligt fadd, något af en karamellsprins. Frkn
Jansson som Dyveke var läckelig att se uppå, ådagalade
ganska stor liflighet, men hade ock däri icke så litet ti
11-gjordt och ansträngdi. Om stämmans ursprungligen
så vackra klangfullhet får man numera icke någon
lilligare påminnelse.
“Härmännen“ verkar ännu den dag i dag
imponerande och mäktigt gripande samt gör det, fastän
dess utförande på Svenska teatern knappast kan
påstås ha varit hvad man äfven under nuvarande
förhållanden har rätt att kräfva. Hr Hillberg som gamle
Ormdf var hufvudet högre än alla de andra och var
den ende, som närmade sig en nivå i höjd med
uppgiften. Han var en mäktig, väldig kämpagestall, icke
blott till det yttre, utan äfven andligen imponerande.
I scenen, när han kom med lille Eyvind och sedan
förnam sin älsklingssons Torolfs död, var det något
mäktigt gripande, som lät en med andlös
uppmärksamhet följa hans ord och sorg. Men i sista akten
var han icke den Örnulf man väntat; drapat öfver
sönerna kom icke på långt när att verka så fullt och
med den stämning, som det kunnat och som man
minnes från Svartz. Då rollen emellertid
uppenbarligen intresserar hr Hillberg och han har så stora
förutsättningar för densamma, kan man måhända
antaga, alt han skall rätt snart kunna finna ett ännu
fulltonigare gripande uttryck för dess storslaget
poetiska, imponerande innehåll.
Det var, som om frkn Lundeqvist hade salt sig
före alt söka Hytta sin Hjördis öfver på ett mera
modernt plan, men detta var ett oklokt försök som
hämnade sig själft. Den demoniska stämningen, den
vilda poesien, bredden, storslagenheten gingo
förlorade. Hennes Hjördis blef stundtals en modern
intrigan t, en vanlig småaktig afundsjuk kvinna, som i
en del repliker nästan sänkte sig till näbbighet,exempeb
vis vid gillet då hon sökte hetsa männen till strid.
Repliken: “Är du rädd, Gunnar Herse‘?“ framsades nästan
bjäbbigt, nästan så som yttrad! af en snärta, i stället
för med en kall hånfull öfverlägsenhet. Vissa scener
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
