Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Bacill-funderingar, af Wilhelm Bölsche
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
95
kan tänka sig: en-celliga väsen. De måste hafva gjort
början! Det kostar ringa möda att tänka sig de första
cell-samfunden utvecklade därutur. De mest primitiva
växter och djur. Hæckel har med sin underbara
åskådlighet och på ett hittills oöfverträffadt sätt redan för
tjugufem år sedan förklarat det första förloppet. Först
förenade sig råa cellklumpar, i hvilka dock hvarje cell
förblef en afskild individ. Sedan uppkom så småningom
arbetets fördelning. En ihålig blåsa, som flyter omkring
som ett “helt“ för sig. Hos djuret sänka sig vissa
celler, som ensamma öfvertagit ätandet, från den ena
polen, som är skålformig, inåt klotets inre; och så
uppstår Gastræa, urtarm djuret, som består af två cell-lager,
en skyddande, kännande och rörlig hud och en mage,
som endast genom munnen (den forna skålöppningen),
står i förbindelse med den yttre världen. Ännu i dag
se vi samma eller liknande förlopp, då ett nytt
mång-celligt djur skall bildas som “ungt“. Sädescellen och
äggcellen sammansmälta till en enda urcell. Denna
delar sig, blir en cellklump, en blåsa. En stor mängd
djur utvisa en bägarlik fördjupning i blåsan alldeles
som hos Gastræa. Hos andra är den utplånad. Men
till och med människan uppkommer i moderlifvet ur en
cell och under förvandlingar, som åtminstone erinra om
det historiska förloppet. Växten har tagit en annan väg
än djuret. Icke öfver en magbildande Gastræa, men
likväl på sitt sätt kommer den till en mång-cellig
organism af andra graden, liksom djuret gjort. Den är
historiskt sedt dess “parallel“, men ursprungligen af
alldeles enahanda stam.
Denna statbildning utgjorde framåtskridandet och
den egentliga utvecklingen under omätliga tidrymder i
jordens historia. Dess yttersta spets blef människan,
som med ens reste sig skyhögt öfver allt annat. Hos
henne når hjärncentralisationen sin höjdpunkt, hvilken
så godt som alls icke förefinnes hos växten, och hos det
lägre djuret endast högst ofullständigt. Men denna
hjärna innefattar i sig människoanden, arbetet, konsten,
filosofien, med ett ord civilisationen. Och likväl är denna
hjärna intet annat än en bestämd cellgrupp i ett stort
cellsamfund, en kast af celler med särskild uppgift i
cellstaten “människan44, — visserligen den underbaraste
och gåtfullaste af alla cellsamfund, men historiskt som
fysiologiskt endast begriplig som ett sådant samfund.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
