Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Musikalisk revy, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106
i hvar afdelnings slut, utan i hvar afdelnings början,
hvarigenom som man lätt inser en betydande verkan blir
kantaten fråntagen.
Med det sagda vilja vi naturligtvis ej förneka
tillvaron af de många musikaliska praktblomster, som man
än i dag kan plocka i Schumanns Peridikt.
Kompositören befann sig ju också vid dess skapande på
höjdpunkten af sitt konstnärslif och Perin var den glanspunkt,
som egentligen först föranledde den större
musikpubliken att dit vända sina blickar. Bland kantatens mer
värdefulla detaljer kunna antecknas Perins första
H:mollsang, en äkta romantisk, månbelyst melodi, den första
solokvartetten: O ljufva land, en af de skönaste i sitt
slag, ej minst det ljufligt bedårande slutet: o Paradis!
vidare de af Händel inspirerade krigsmålningarna, för
att vara af Schumann förvånande klart och koncist
fram-stälda, samt n:r 8, en af arbetets höjdpunkter, den
innerligt, osökt gripande sorgekören, en pärla af första
rangen. Slutet af första afdelningen är gladt och
jublande med ett präktigt sopransolo och början af andra
afdelningen står ej efter i intresse. Det är där man finner
den berömda Nil-genie-kören, en af de mest ljuft
böljande och smekande kompositioner som finnas. En
herr-lig inspiration väntar åhöraren i det innerliga, outsägligt
hjerterörande altsolot: I enslig skog, vid stilla sjö.
Äfven den unga flickans sång samt Perins berceuse med
kör erbjuda många sköna och varmhjertade drag, som
till och med triumfera öfver vissa longörer, som ej
fattas. Dessa göra sig dessvärre mera märkbara i tredje
afdelningen, der diverse förkortningar måhända kunnat
anordnas. Man fäster sig där mest vid Perins
lidelsefulla “Förskjuten “ samt den vackra passagen om
röfva-ren och barnet med efterföljande saligt ljufva
solokvartett. Förglömmas må ej heller det guldglänsande slutet
med svallande jubel i högtflygande toner, en värdig
af-slutning på det hela.
Från föregående uppföranden af kantaten ha vi i
tacksamt minne Dina Edlings Peri, Wilhelmina
Strandberg som, flickan och — kanske främst — Olena
Falkman (professorska Kabenius) i altpartiet, en prestation
af de mest poesimättade, innerliga, sublima, som svensk
konsertsal någonsin bjudit på.
Fru Östberg, denna ovärderliga “klockarmor, som
skall allting bestyra“ — icke blott numera på Operan
utan äfven i konsertsalen, sjöng Perin med stor bravour,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
