Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Musikalisk revy, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116
särdeles i den tämligen klumpigt skrifna skämtscenen
med brodern, och rätt mycken innerlighet i andra finalen,
utvisande goda dispositioner för Elisabeth i Tannhäuser,
där hon än så länge annars får nöja sig med fru Venus.
Hr Elmblads sång inne i granskogen var storartad och
gripande, hans därpå följande granna uppenbarelse af
god effekt. Äfven hr Sellergren sjöng sitt basparti med
stolthet och värdighet, som sig borde; hr Bergström
gjorde sitt bästa att med sina relativt inskränkta
röstresurser klarera den sällspordt kräfvande, alldeles för
långa och rhapsodiskt plottriga balladen, där musikens
gudinna ingalunda smålett mot hr St., och bland, alla de
öfriga många uppträdande kan nämnas hr Henrikson,
som med sin naturliga godlynthet spred litet munterhet
i den stora gillescenen,, hvars anordning med gåtlösning
o. s. v. verkar litet Sköna Helena med hr Henrikson då
som Ajax, hr Sellergren som Agamemnon — och fru
Linden som hjälten Paris, som ju också är den enda att
rätt lösa alla svåra gåtor och charader, alldeles som hr
Stenhammars unge hjälte (hjältinna) här.
Vi beklaga att vi med fru Linden denna gång
ingalunda spart det bästa till sist. Hon ser visserligen ståtlig
ut i sina vackra Bobergstoiletter och spelar sin stundom
ganska sorglustiga roll med allt det intresse för en slik
uppgift, som man af en normal person kan begära, men
i sångpartiet har hr St. vant obetänksam och svår mot
fru Linden. Ja, vi tro, att knappast fru Gulbranson
med sina långt kraftigare och mer vidsträckta röstmedel
skulle kunna gå i land med de fordringar, som hr St. i
ungdomligt oförstånd eller bristande intresse förelägger
sin olyckliga hjälte-hjältinna. Det är sålunda icke fru
Lindens, fel att hon med Tirfing ingalunda fått någon
vokal glansroll utan snarare motsatsen och vi äro endast
ängsliga att hennes nervösa ansträngningar att räcka till
skola innebära fara för hennes sköna, men delikata
stämma, som icke tycks tåla vid allt för många tours
de force.
Om uppsättningen är endast beröm att afgifva.
Likaså angående orkesterns spel, ytterligare animeradt
af den unge kompositörens eget anförande.
Stycket har gjort en god succés ^estime och hållit
sig på spellistan aktningsvärdt länge.
Af andra svenska operor har operan gifvit några
akter af “Den bergtagna“ (med en ny Ingeborg-Lindberg),
men fåfängt har man sport efter Franz Benvalds “Estrella
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
