Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Musikalisk revy, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
119
— både af oss och andra, särskildt A. B:s mångårige
musikreferent, men utan resultat, ehuru vi ej begära
mer af vederbörande snille och smak än att låta det
italienska “Ah credete* bli öfversatt med uMen så tron
mig“ och icke som nu — ända sedan 1814 — med —
med — “Jag bekänner“(!).
Fru Östberg, som fortfarande gör framsteg i den
sköna Fideliorollen, som tyckts mått väl af hr Elmblads
råd, har nu senast i tenorpartist varit sekunderad af hr
Bratbost, hvars lidande timbre ju kan anses lämplig för
en stackars cellfånges roll, men hvars förstånd på
klassisk musik icke tyckes vara det största, att döma af det
sätt, hvarpå bl. a. det sköna adagiot i rollens början
framkveds och framtrumpetades. Man saknade här hr
Max Strandberg, som numera medverkar i Jacquinos
lilla roll, där hans lyriska begåfning ej har tillfälle att
göra sig gällande och som därför bort anförtros någon,
som gifvit spelrollen med mer intresse och komik.
Af den romantiska repertoaren har Oberon kommit
i åtanke. Det förnäma älskande paret har fortfarande
samma tolkar som för 10, 12 år sedan. Dessa år ha
dock icke spårlöst gått deras röstresurser förbi, det visar
sig i denna friska, unga, fraicha röster fordrande
kärleks-musik. Det börjar knipa litet för bägge i höjden, som
begynner bli pressad, smått hväsande, orolig. Dock
förtjänar den bravur, hvarmed Rezia-Östberg sjunger de
mer konsertanta delarne af sitt parti, de högsta loford
nu som förr, nu som förr vilja de mer elegiska delarne
ej fullt lyckas henne, hviket ju med tanke på rösttimbre
och temperament ej är underligt. Här var det Fredrika
Stenhammar var oförgätlig, specielt i den underljufva
F-moll-cavatinan. Ej ens Louise Michaèlis serafiska stämma,
som alternerade med Fr. St., förmådde förtaga verkan
af dennas oöfverträffliga föredrag. Michaeli tog sin
re-vanche i Ocean-arian, hvars herkuliska fordringar hon
varit den enda på svensk scen att uppfylla. Fru
Ostbergs rådiga och praktiska sångkonst drar sin ägarinna
ur spelet på bästa sätt i denna aria, som ju hör till
operalitteraturens mest svårsjungna och tröttande. Detsamma
kan sägas om Hüons E-durs-aria, som konstverk stående
på lägre ståndpunkt, men som sångstycke fullt ut lika
svårt. Den blixtrande chevalereska elegans och fasta
nitida ton samt i uttrycket ungdomliga entusiasm och
käcka bravour, som detta stycke tarfvar, äges ej af hr
Ödmann i tillräcklig mängd, hvarjämte höjden tyckes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
