Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Musikalisk revy, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
125
Titelpartiet har efter Strandberg, som snart nog
lämnade detsamma haft många tolkar, ej minst
utländska, däribland ett par högst olyckliga, såsom den tyska
tenoren, som k. operan måste köpa sig fri ifrån. Vi
mena härmed ej hr Hallströms olyckliga import, hr
War-muth, som också debuterade i Trubaduren och föga slog
an. (“Arnoldsons efterträdare44. Ve!) En osedvanligt
grann debut i denna roll gjordes af en skrifvare i tullen,
som ju alltid varit ett svåra musikaliskt embetsverk.
Därifrån kom Arnoldson och därifrån också Stenhämmar
med en äkta hög klangfull tenor, lämnande
Arnoldsons långt efter sig. Hur denna förtrollande stämma
sedan genom oförsvarlig skolning utrikes blef förstörd är
en tragisk historia till de många, man kunde härom
be-rätta. När Arnoldson sedan efter Strandberg blef
operakung, öfvertog han också Trubaduren, som han i många
år med stor utmärkelse sjöng. Labatt och Ambrosi med
sina blanka hjälteröster kommo till under årens lopp, så
ock på 80:talet Rudolf Sellman, som åtminstone spelade
rollen med god framgång. Bötels triumfer med
basarians höga C äro ännu i minnet från början af
innevarande decennium.
Den stygga hexan Azucena har mestadels fört en
sorglig tillvaro på vår scen. Vi draga en slöja öfver
alla de misshandlingar hon utstått och erinra
godhets-fullt endast om Gurli Lublins aktningsvärda och Amanda
Holmbergs rätt förtjänstfulla zigenerska, dock begge
naturligtvis totalt fördunklade af de utmärkta utländska
altsångerskorna Cari och Trebelli, som först läto
Stock-holmarne veta hur Azucena skulle tolkas. Minnet af
särskildt Trebellis storartade framställning har ock varit
nära att krossa efterföljande tatterskor, af hvilka de sista
som bekant varit Sigrid Volf och Adèle Almati.
Som Luna alternerade Arlberg med Sandström,
mindre lyckligt för resten, ty hans fina spel var ej af
samma vigt för operan som den senares stora röst.
Augusto Brogi har på 80:talet varit en idealisk grefve,
der ock vår utmärkte Carl Fredrik Lundqvist låtit sin
malmstämma tona till mindre gedigna Lunors förfång,
Forstén, Vallenius etc.
Det nuvarande utförandet, som slagit så duktigt an,
beredde oss det oaktadt en och annan bristande illusion.
Främst fru Linden som Azucena, en roll, hvilken vi.i
fjol trodde oss på goda skäl kunna rekommendera
sångerskan och hennes teater. Vi hafva intet särskildt att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
