Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Musikalisk revy, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126
invända mot sångerskan som aktris i denna roll, men
den vokala mattheten smittade dock äfven det
dramatiska, som vi hade tänkt oss fru L. skulle kunna göra
ännu mera “packend*, mera minnesvärdt. Det hade
likväl fått passera om sången varit fullgod men det var
hvad den icke var. En artist med en position som vår
framstående och firade Orfevs-Carmen-Leonoras är man
berättigad fordra mer och annat af. En viss dåsighet
låg öfver äfven de hetaste melodierna, rytmiken egde
ej det lif, den udd, som här kräfves, och artikulationen,
särdeles i vissa lägen, framstod snarare som varnande
än eggande exempel för yngre sångerskor. Ledsamt nog
tycktes olyckän komma innerst rent af från bristande
stämvolym och röstutsträckning. Vi hade haft högre
tankar om fru Lindens högre register, som tyckts oss
effektuera till belåtenhet i Favorita, men som i Azucena,
hvilken ock fordrar mer stentato och marcato, ej alls
ville slå till. På så sätt slungades några glanspunkter
alldeles till jorden, allramest den viktiga, effektrika
slutrepliken, som Almati gjorde med godt resultat. De
delar, som det nu lyckades sångerskan bättre att fylla,
voro de mer elegiska och bundna, såsom fängelseduon
och trion. De stora bravurställena fingo deremot allt
annat än nödig relief i den alltför svaga och allt för säfligt
behandlade stämman. Till det yttre var fru Linden
naturligtvis en ståtlig zigenerska, men misshörigheten mellan
de stora gesterna och de små tonerna verkade ingalunda
harmoniskt, mycket mindre, som ju dock här fordras,
imposant. Fru Linden måtte till sist själf insett sin
förvånande olämplighet för partiet, som hon lämnat åt
en ung konstnovis fröken Edström, hvilken vi ej skådat
i partiet men som fått godt vedermäle i pressen.
Hr Ödmann i titetrollen var ljum, hvarken mycket
dålig eller mycket god. De lyriska delarne fingo en
numera för dem ovanlig dolcezza genom hr Ö:s kända
lyckliga timbre, men i föredraget saknade vi ej
obetydligt at den naturliga eld och brio, hvarmed en italiensk
musik (och en ursinnigt kär, och dito hatfull spanjor)
vill sjungas. Den otympliga sorge- och skräckvalsen
(och kanske minnet af Bötels triumfer precist där) ryckte
dock upp framställningen, den famösa höga tonen klang
mycket godt, om ock ej med Bötels eller Wachtels
världsberömda éclat, och ett visst lagom i skick och
lason hindrade scenen att bli parodisk. Mycket Ijufligt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
