Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Musikalisk revy, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till ocli med en smula varmt hade hr Ö. nyss förut låtit
sina toner ljuda i den smäktande Dessdur-cantilenan.
som på 60:talet prässade tårar ur så många sköna
(kanske ännu sköna) ögon. Vackert och bredt sjöng han,
men i rollens slut skulle en mer öfvad skådespelarkonst ej
skadat. Hr Ö , som var en så utmärkt Otello — äfven
dramatiskt — borde i dessa hotfulla jalousi-scener
erinrat sig diverse smått och godt därifrån.
Hr Söderman passar ej egentligen för italienska
musiken och den lustiga mazurkan i operans början är
ganska svår. Hur spirituelt sjöng icke signor Colon
detta nummer på Italienska Operan i Stockholm 186S!
(Den tiden hade vi italiensk opera. Nu ha vi blott
italienska positiv, från Hamburg.)
K. operastyrelsen begär allt möjligt af sin enda
sopranprimadonna, som nästan tycks få fungera som
enda sopransångerska. Att af henne numera begära
Leonora är väl mycket. Den extas, som lik en feber
genomgår detta parti, fordrar för att ge illusion en
ungdomlig och eldig framställarinna; ung, naiv, obetänksam,
passionerad, så bör Leonora framställas, sången klinga
full, varm, med skälfvande lidelse, med brinnande
känsloglöd. Mathilda Grabows framställning 1885 närmade
sig detta ideal, som med henne kom och med henne
försvann från k. operatiljan..
Hr Forssell var bland sina äldre kamrater i alla fall
den, som tog palmen i Trubaduren. Både vokalt och
sceniskt öfverraskade oss hr F. med en särdeles väl
hållen framställning, framförallt sången, som var icke
blott välljudande och tekniskt otadlig, utan äfven varm,
liffull, uttrycksrik i en grad, som han tillförene ej
presterat. Hans stora aria var en förträfflig prestation,
äf-venså deltagandet i första och sista aktens stormande
och röstkräfvande ensemblenummer. Men äfven spelet
tycktes oss lofvärdt, den öfverklagade stelheten och
kantigheten vida mindre i ögonen stickande nu än förr.
något stel skall ju en grand af Spanien rent ut vara.
Apparitionen var fördelaktig liksom totalintrycket.
Åtskilliga strykningar i musiken voro välbetänkt
gjorda, ännu fler kunna tillrådas, såsom af den barocka
manskören: “Vi gå vår väg så tyst på tå“, knappast
tolerabel i en opera-comique och alldeles onödig för det
hela. Ej ens hr Elmblads försiktighet att bakom en
delvis genombruten mur stationera dessa herrar som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
