Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Musikalisk revy, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128
oupphörligt säga sig skola gå, men ej komma ur fläcken
hjälper upp galenskapen. Åtskilliga instrument i
orkestern skulle väl ock kunna moderera sig, särdeles när
de ha samma melodi som solisten på scenen.
Instrumenteringen, som tycks oss på sina ställen alldeles
faslig, har märkligt nog fått beröm af några the
Wagne-rister, specielt en har berömt ouverturen — som icke fins.
Bland uteslutningar hade åtminstone med
innevarande rollbesättning varit att förorda Leonoras
Assdur-cabaletta, som skall sjungas som ett passioneradt
glädjerop, så eldigt, ystert, jublande som en ung dödligt
förälskad spanjorska det förmår. Hur excellent friherinnan
Cederström (icke Ellen, utan Adeline) på sin tid förstod
att höja och odla detta annars vansinniga balettnummer!
Att Leonoras F: dur-aria nu som förr uteslutes är
åtminstone välbetänkt, likaså den triviala soldatkören. Om
någonsin en tenor ville sjunga Trubaduren utan detta
“Bysliga brasa“, skulle vi vara tacksamma, men det är
väl som att taga ner månen att begära något slikt. Af
en tenor.
Genom dessa strykningar skulle den vackra musik,
som här finnes, dubbelt framstå, Leonoras begge
andante-7 7 oo
satser, Lunas präktiga tirader, den glödande finalen, den
ljufva nunnekören, åtskilliga dramatiska pointer å la
Meyerbeer i zigenerskans • roll och främst det sköna
Miserere, som bildar en så välgörande kontrast mot den
nyss slutade fula tredje akten. Och dock äro vi eniga
med en fransk musiker däri: Hvad är väl egentligen
detta berömda Miserere? Hvarje motiv der är hördt
för sig själf af föga originalité eller större skönhet.
Men det är verkan af det helas ensemble som gör scenen
till hvad den är, en af de mest rörande, gripande och
mäktiga, som gifves inom den italienska operan.
Italienska kritici ha i alla tider höjt Trubadurens fjerde
akt med denna scen och den likaledes sköna i fängelset
till skyarne, ja somliga stält den framom allt, som
skrif-vits af den italienska operans koryfeer, Bossini, Bellini,
Donizetti, att nu ej tala om gudarne af lägre ordning,
Mercadante, Carafa, Pacini o. s. v.
Wagnerkritici finna förmodligen att den är
afsky-värd — sin pligt likmätigt. Misereren spelas ju t. o. m.
på positiv. Därför ingen nåd! Ja mycket rätt, sista
gången vi hörde den på positiv var t. o. m. i sällskap
med bröllopskören ur Lohengrin — en opera, åtskilligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
