Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Det Uppsala som gått, grupper och individer från 70- och och 80-talen, af Proteus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134
förströelser, som bjödos utom det mer privata
kotteri-lifvets hvardagliga begifvenheter.
Bland dessa förlustelser voro de dramatiska
föreställningarna på stadens teater och inom nationerna
äfvensom de s. k. gillebalerna och studentkårens
allmänna fester och karnevaler af en anläggning, som
det nutida Uppsala knappast känner. De äga därför
sitt kulturhistoriska intresse och må här i korthet
skildras såsom kännetecknande för 7O-talet.
Decenniet var nämligen det sista, då den Sjö vallska
æran inom den dramatiska konsten ännu hade riktigt
fast fot i landets småstäder, och de resande
teatersällskapens personal var ofta nog sammansatt af
individer, för hvilka deras yrkes konstnärliga sidor voro
lika främmande som dess afkastning var torftig. Men
till och med Uppsalapubliken var icke så nogräknad
och ej heller så estetiskt finkänslig, att den tog någon
vidare anstöt af Thaliakultens misshandel. För
studenterna var hufvudmålet att ha roligt, och de ofta
förekommande bristerna på scenen ersattes därför
genom en stämning i salongen, som stundom var
baserad på en mycket uppsluppen och omild kritik.
Den uppmärksamhet, som i form af skratt, tillmålen,
repliker och applåder, för att ej nämna åtskilliga
mer kraftiga yttringar af bifall eller klander, ägnades
de uppträdande, var sålunda ofta för obarmhärtig,
men den var tillika icke så sällan ganska kvick, och
den bristande grannlagenheten mot de stackars
kome-dianterna fick därför sin ersättning i en ofta mycket
träffande uppfattning af det komiska i situationen. *)
När t. ex. “Allt för fosterlandet“ gafs af
Novan-derska truppen, var det således nog i mycket
direktörens, hans suj etters och hans tillfälliga medhjälpares
förtjänst men framför allt publikens hållning, som
förvandlade den effektfulla dramen till en uppsluppen
fars. Att se tre af stadens välbekanta stadsbud, iförda
blå buldansblusar och skakande tänderna af köld —
teatern var oftast utmärkt af en kännbar brist på
värme både på scen och i salong — föreställa spanska
soldater och hålla vakt vid det ej så särdeles troget
framställda rådhuset i Antwerpen, var ägnadt att
ytterligare lifva en publik, som redan kommit i stämning,
*) En del af efterföljande skildring var under titeln »Upsaliensiskt
teaterlif på 1870-talet» införd i Stockholms Dagblad, maj 1896.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
