Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Ghettons drömmare, af I. Zangwill. 2. Folkets frälsare. VII—XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“De äro skuggor. Lyssna till ditt eget hjärta.
Var sann mot dig själf!“
“Jag har intet eget jag. Det är bara själfviskt
att ha ett sådant. Jag är hvad som helst — en fé,
en älfva, en häxa.“ Med en hastig rörelse gjorde
hon sina händer fria och sprang skrattande uppför
berget.
“Vid soluppgången!“ ropade hon. “Vid
soluppgången !“
Han jagade efter henne: “Vid soluppgången!
Vår symbol!“
X.
Men följande morgon doldes den symboliska
soluppgång, som de stigit upp för att betrakta, af
dimma och regn.
Och — hvad som var ännu mera nedslående för
Lassalle — Mrs Arson envisades att jämte sina
skydds-lingar vilja undfly detta ogynsamma klimat och
återvända till Wabern, en by nära Bern, där de hittills
vistats.
Icke ens Lassalles förmåga att intaga och
öfver-lyga kunde förtaga verkan af regnets ihärdiga
plaskande och den kylande dimman jämte de möjliga
styngen af hennes vaknande duenne-samvete. Lika
litet lyckades han aflocka sin ombytliga, vankelmodiga
tjuserska ett bestämdt “ja". Vid ~Kaltbad där de sade
hvarandra farväl, tryckte han passioneradt hennes
händer. “Blott för en kort tid. Var försiktig bch
stark! Du har ett barns godhet och ett barns vilja.
Ack, om jag i dessa blå ådror“, och han kysste dem
häftigt, “kunde ingjuta endast en droppe af min
jätte-vilja, min titaniska själsstyrka. Fatta om mina händer;
jag kan kanske förmå det genom magnetism. Jag
ville göra det för att förena våra lif. Du måste också
vilja det. Då finnas icke längre några svårigheter. Säg
endast "ja" — men bestämdt, otvetydigt, af din egen
fria vilja, — och jag svarar för det öfriga."
1 anken på Janko återkom med ett visst vemod,
när hon lämnat denna jättevilja bakom sig på
höjderna. Skulle hon behandla honom — hennes vackra,
ömsinte gosse — så illa!
Hade hon verkligen lämnat jättens vilja bakom
sig? Aldrig hade Hélène sväfvat i en större
villfa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
