Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Ghettons drömmare, af I. Zangwill. 2. Folkets frälsare. XII—XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
247
bref, hennes far tillät henne afsända, innehöll ett
formligt tillkännagifvande af hennes oföränderliga
kärlek och tillgifvenhet för hennes forne trolofvade.
Det är onödigt att berätta, huru den slagne jätten,
denne Polyfem, som utstuckit sitt enda öga och nu
rasade i mörkret, denne Herkules, som själf iklädt
sig den förgiftade Nessus-manteln, rörde upp himmel
och jord för att få återse henne. Det var som en
jordbäfning, en orkan, en nattmara. Han grät af
raseri; han tillbrakte sina sömnlösa nätter i
grubblerier öfver sin dårskap att hafva afstått från henne
och i fåfänga fantasier öfver hennes ögon och läppar.
Han afsände bref och telegram i massa, i hvilka
smärtans skri blandade sig med minutiösa juridiska
föreskrifter. Brefväxlingen för “ Arbetareföreningen “
försummades. Han värfvade hvem som hälst till sitt
bistånd — musici, artister, militärer, fornforskare,
aristokrater. Kunde icke Wagner förmå konungen
af Bayern att tala med von Dönniges? Kunde icke
katolske biskopen Ketteler hjälpa honom? — han
skulle gärna blifva katolik. Och ständigt återkom en
vansinnig misstro till verkligheten af hennes trolöshet,
hånande åtföljdt af ett förskräckande klart
medvetande om hennes karaktärs obeständighet, som gjorde
den blott alltför trolig. Detta “nej“ — hennes första
ord till honom vid deras första möte — återljöd i
hans öron som en olycksprofetia. Soluppgången, som
dolts af regn och dimma, ökade dess symboliska
dysterhet. Men han kände ännu hennes läppar tryckta
mot hans såsom den underbara månskensnatten; tusen
gånger tyckte han sig ännu känna hennes omfamning
och höra henne utropa “För mig härifrån!“ Och nu
skulle hon tillhöra en annan. Hon nekade till och
med att se honom. Otroligt! Oerhördt! Om han
blott kunde få träffa henne personligen. Då skulle
man få se, om hon af egen fri vilja afstod från honom
eller till följd af ett tvång, som var olagligt gentemot
en till myndig ålder kommen. Det var omöjligt, att
hans viljas makt öfver henne skulle svika.
Hélène tänkte tydligen detsamma. Med godo
och med ondo, genom spioner och jurister och
vänliga mellanhänder hade Lassalle genom sin ursinniga
viljekraft lyckats genomtränga hvarje förskansning
till det innersta tornrummet, där Hélène satt kufvad
och skrämd. Han hade tilltvingat sig faderns
sam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
