Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Saïdjah och Adinda, af Multatuli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
285
rådskammaren. Oupphörligt faller hon tillbaka med sin
börda, för att hvarje gång försöka på nytt, om hon icke
slutligen skall kunna få fast fot på den lilla stenen där
uppe — klippstycket, som kröner bärget. Men mellan
henne och denna bärgspets är en klyfta, som måste
öf-verskridas, en afgrund, som ej tusen myror skulle fylla.
Därför måste hon, som nätt och jämt har kraft att släpa
fram sin börda på jämn mark, lyfta upp denna börda,
som är många gånger tyngre än hennes egen kropp,
samt resa sig upprätt på en fläck som erbjuder föga
fäste. Hon måste bevara jämvikten då hon reser sig
upp med sin börda mellan framfötterna. Hon måste
omfatta den säkert och alltjämt i upprättstående
ställning sträfva att nedlägga den på en från klippväggen
framskjutande punkt. Hon vacklar och raglar, gripes af
ångest, krafterna svika henne, hon söker hålla sig fast
vid den halft uppryckta trädstammen — ett grässtrå —
som hänger med kronan ned i djupet, hon förlorar
fästet, trädstammen svänger tillbaka — grässtrået glider
undan hennes fot — myran störtar ned i djupet med
sin börda. Där ligger hon stilla ett ögonblick, kanske
en hel sekund — det är mycket i en myras lif. Är hon
bedöfvad af den smärta, fallet förorsakade henne? Eller
medgifver hon nedslagen att all denna kraftspänning var
fåfäng? Huru som hälst, hon förlorar icke modet. Ånyo
fattar hon sin börda, ånyo släpar hon den upp, för att
därpå åter och alltid åter störta ned i djupet.
Så enformig är min historia. Men det är ej om
myror jag vill tala, hvilkas lust och smärta undgå vår
iakttagelse på grund af de mänskliga sinnesverktygens
grofhet. Jag vill berätta om människor, om väsen hvilka
förnimma som vi — — — — — — — —- —–––––––––––
Saidjahs fader hade en buffel, med hvilken han
skötte sin åker. Då nu denna buffel fråntogs honom
af fogden i Parang-Kudjang, var han bedröfvad i många
dagar. Ty plöjningstiden stod för dörren och det var
att befara att om man ej i tid fick savah’n tillredd, skulle
man ej häller kunna så i rättan tid, och då skulle man
till sist ej häller få skörda någon ris och bringa den hem
i husets lombong.
Jag måste här upplysa läsaren, som väl torde känna
ava, men icke precis Bantam, att personlig
grundegen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
