Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Saïdjah och Adinda, af Multatuli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
286
dom existerar i detta residentskap, hvilket däremot icke
är fallet annorstädes.
Saidjahs fader var nn mycket bekymrad. Han
fruktade att hans hustru skulle behöfva ris, och äfven
Saidjah, som ännu var ett barn, och Saidjahs små bröder
och systrar.
Dessutom skulle fogden anklaga honom hos
under-residenten, ifall han uteblef med skatten. Ty det
straffas med fängelse.
Då tog Saidjahs fader en kris (dolk), som var en
pusaka (dyrbart arf) efter hans fader. Kris’en var icke
särdeles vacker, men det var silfverband om slidan, som
äfven i ändarna var skodd med silfver. Denna dolk
sålde han till en kines, som bodde i hufvudorten, och
återvände hem med 24 gulden, för hvilka pänningar han
köpte en ny buffel.
Saidjah, som den gången var omkring 7 år
gammal, slöt hastigt vänskap med den nye buffeln. Det är
icke utan afsikt jag säger vänskap, ty det är i själfva
verket rörande att se huru den ja vanska kerbo’n sluter
sig till barnet, som vaktar och vårdar honom. Ett
exempel härpå kan jag genast anföra. Den stora oxen böjer
lydigt sitt tunga hufvud åt höger, åt vänster eller mot
marken blott för en fingertryckning af barnet, som han
känner och förstår och tillsammans med hvilket han
uppvuxit.
En sådan vänskap hade den lille Saidjah mycket
snart förstått att ingifva den nya gästen, och Saidjahs
eggande barnröst tycktes gifva det väldiga djurets
kraftfulla bogar ännu mera styrka då det plöjde upp den
tunga lerjorden och tecknade sin väg med djupa, skarpa
fåror. Buffeln vände lydigt, när han kom till kanten af
åkern, och vek ej af en tumsbredd då han plöjde den
nya fåran, hvilken hvarje gång låg rät utmed den gamla,
som om savah’n varit en af en jätte krattad
trädgårdssäng.
Bredvid lågo de savahs som tillhörde Adindas
fader, fadern till - det barn, som en gång skulle träda i
äktenskap med Saidjah. Och när Adindas små bröder
kommo till åkerkanten då äfven Saidjah var där med
sin plog, ropade de muntert till hvarandra’ och täflade
om att berömma sina bufflars styrka och foglighet. Jag
tror dock att Saidjas var den bästa, måhända därför att
Saidjah förstod att tilltala honom bättre än de andra.
Ty buffiar äro mycket känsliga för ett godt ord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
