Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Den sociala idérörelsen från liberalism till socialism, af Hans Müller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
372
målet. Såsom ett med förnuft bégåfvadt väsen skall
människan, så framt henne lämnas frihet därtill, göra hvad
som är godt och hvad som gör henne lycklig, och
underlåta hvad som skadar henne. Därmed intager
frihets-principen plats såsom den förnämsta sociala grundsatsen,
efter hvilken all rätt, alla stats- och samhällsinrättningar
lämpas. Den gamla på auktoritet grundade
styrelseprincipen afskaffas därigenom, och vägen är nu fri för att
upprätta en alldeles ny samhällsbyggnad på grundvalen
af en förnuftig rätt. Till denna uppgift kallar
liberalismen folket och öfvergår därigenom till demokrati. Allt
för folket och allt genom folket är nu dess lösen. Men
maktbegreppet är ännu alltjämt icke alldeles
undan-röjdt eller utplånadt. I demokratien råder folkväldet,
är folket eller dess röstberättigade majoritet herskare
med oinskränkt maktfullkomlighet. Men äfven i denna
föreställning gör liberalismen i sin vidare utveckling en
bresch. Demokratien, folkväldet, förvandlas till en
rättsstat, i det att blott rätten, d. v. s. den norm härskar,
hvars iakttagande fordras i allas solidariska intresse i
respekterandet af hvars och ens personliga frihet. För
statsmakten uppdrages för första gången en bestämd
gräns; blott det, som leder till allmänt gagn, skall vara
föremål och uppgift för gemensamma åtgärder. Den
enes frihet skall blott så till vida inskränkas, som det
är erforderligt för att betrygga den andre lika frihet.
Därmed är utsagdt, att rätten, staten bör tjäna alla utan
åtskillnad på lika sätt; det monarkiska liksom den
demokratiska statsabsolutismen är upphäfd; samhället är,
enligt begreppet, fullkomligt fritt; det har underkastat sig
staten, ty dennes rätt tjänar dess frihet.
Så framträder då liberalismen för oss i sitt sista och
högsta stadium som en frihetslära, och därtill som läran
om alla människors solidariska frihetsintresse utan
afseende på dess nationalitet, religion, partiriktning, yrke
och sociala ställning. På detta solidariska, rent mänskliga
frihetsintresse uppbygger den staten. Den behöfver
därtill icke längre gemensam härkomst, nationalitetskänsla.
Rättsstaten är möjlig bland medborgare tillhörande olika
nationer. Den behöfver också icke längre religionen.
Då det inom densamma icke längre är fråga om att
förläna rättsligt ohållbar egenmäktighet och godtycklighet
ett skenfagert stöd, så kan den afstå från hvarje
åbe-ropaden på en förment gudomlig rätt. Ja, till och med
den sociala olikheten i yrke och ägodelar är likgiltig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
