Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Saïdjah och Adinda (forts.), af Multatuli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
393
hon öfverfölls kort före hans lille broders födelse. Det
var ketapanen, som han sökte.
Javisst, detta var den plats där han först hade sett
Adinda med andra ögon än sina öfriga lekkamrater, då
hon vägrat deltaga i en lek, hvari hon dock kort förut
deltagit med alla barnen — gossar och flickor. Där hade
hon gifvit honom melatti’n.
Han satte sig vid roten af trädet och såg upp mot
stjärnorna. Då en af dem föll, tog han det som en
återkomsthälsning till Badur. Och han tänkte: måntro
Adinda sofver? Måntro hon sorgfälligt skurit in
månaderna i sin slaga? Det skulle smärta honom om hon
hoppat öfver en månad; som om det icke vore nog —
sex och trettio! Måntro hon hade batikkat vackra
sa-ronger och slendanger? Måntro huru han skulle komma
att bo i sin faders hus? Och han såg i tankarna sin
ungdom och sin moder och huru buffeln räddade
honom från tigern. Och han tänkte på hvad det skulle
hafva blifvit af Adinda, om buffeln varit mindre trogen.
Han följde uppmärksamt stjärnornas sjunkande i
väster och för hvarje stjärna som försvann vid
himlaranden beräknade han huru mycket närmare solen nu var
sin uppgång i öster och huru mycket han själf var
närmare återseendet med Adinda.
Ty säkerligen skulle hon komma med den första
strålen, ja redan vid morgongryningen skulle hon vara
där . . . ack, hvarför hade hon ej kommit redan dagen
förut?
Det gjorde honom bedröfvad att hon icke kommit
före honom till detta sköna ögonblick, som i tre hela år
lyst med obeskriflig glans för hans själ. Han blef orättvis
i sin kärleks själfviskhet och tyckte att Adinda hade bort
vara där för att vänta på honom, han som — ännu innan
mötets stund var kommen — beklagade sig öfver att
han fick vänta på henne.
Han beklagade sig med orätt. Ty ännu hade solen
icke gått upp, ännu hade dagens öga icke kastat någon
blick öfver jordytan. Visserligen bleknade stjärnorna där
uppe i höjden, skamsna öfver att deras härlighet så snabbt
tog en ände, väl runno sällsynta färger öfver topparna
af bergen, hvilka syntes desto mörkare mot den ljusare
bakgrunden, väl flög då och då en glödande stråle
genom molnen i öster — pilar af guld och eld, som at och
till sköto öfver horisonten — men de försvunno åter och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
