Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Saïdjah och Adinda (forts.), af Multatuli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
394
-tycktes falla ned bakom det ofattliga förhänge, som för
Saidjahs ögon alltjämt gömde dagen.
Dock blef det småningom allt ljusare omkring
honom. Han såg redan landskapet och kunde urskilja
kronorna i den lilla klappadunge, hvari Badur låg gömd . . .
där sof Adinda!
Nej, hon sof icke , längre! Huru skulle hon väl
kunna sofva? Visste hon icke att Saidjah väntade henne?
Helt visst; hon hade icke sofvit på hela natten. Säkert
hade byvakten klappat på hennes dörr för att fråga
hvarför pelitah’n i hennes hydda ännu brann, och med
•ett älskligt leende hade hon då sagt att ett löfte höll
.henne vaken; hon måste väfva slut på den slendang,
hvarpå hon arbetade, den första dagen af den nya
månaden måste den vara färdig.
Eller hade hon tillbragt natten i mörkret, med ifrigt
finger räknande om verkligen de sex och trettio skårorna
voro ordentligt inskurna bredvid hvarandra på hennes
slaga. Och hon hade roat .sig med den förskräckelse
hon skulle känt om hon räknat miste, om möjligen
en ’ skåra ännu fattats blott för att åter och åter igen
fråssa i den härliga vissheten att tre gånger tolf
väl-räknade månader gått förbi sedan Saidjah såg henne
sista gången.
Äfven hon ansträngde väl nu, då det var så ljust,
fruktlöst sina ögon för att kunna blicka bortom
horisonten och möta solen, den tröga solen, som uteblef . . .
uteblef. . .
Då kom där en strimma blårödt, som hängde sig fast
vid molnen, och ränderna blefvo ljusa och glödande
och det började blixtra och på nytt sköto eldpilar
genom rymden, men denna gång föllo de icke ned, utan
de hängde sig fast vid den mörka grunden och delade
med sig af sin glöd åt allt större kretsar och mötte
hvarandra, korsade, uppslukade, bröto hvarandra och
förenade sig till strålknippen och återkastade sitt gyllne
sken från pärlemorfärgad grund, och det var rödt och
;gult och blått och silfver och purpur och azur däri. . .
o Gud, det var återseendet med Adinda!
Saidjah hade icke lärt bedja och att lära honom det
hade äfven varit onyttigt, ty heligare bön och eldigare
tack än den som låg i hans själs ordlösa hänryckning
kunde icke uttryckas af mänsklig tunga.
Han ville icke gå in i Badur. Återseendet med
Adinda själf syntes honom mindre skönt än vissheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
