Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Saïdjah och Adinda (forts.), af Multatuli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
395
att han nu snart skulle se henne. Han satte sig vid
ketapanens rot och lät ögat fara öfver landskapet.
Naturen log emot honom och tycktes hälsa honom
välkommen liksom en moder hälsar sitt återkomna barn. Och
liksom hos henne glädjen yttrar sig i den frambesvurna
erinringen af förbigången smärta, i framvällandet af allt
hvad hon under skilsmässan bevarade som minne, så
gladde sig äfven Saidjah åt igenkännandet af så många
platser, som voro vittnen till hans korta lefnad. Men
huru hans ögon eller hans tankar än sväfvade omkring,
alltid föllo blick och begär tillbaka på stigen som leder
från Badur till ketapanträdet. Allt, hvad hans sinnen
förnummo, kallade fram Adinda. Han såg bråddjupet
till vänster, där jorden är så gul och där en gång en
ung buffel fallit ned. Då hade byns invånare samlats
för att rädda djuret — ty det är ingen småsak att
förlora en ung buffel — och de hade hissat sig ned vid
starka rottingslinor. Adindas fader hade varit den
modigaste ... åh, hvad hon klappat i händerna, Adinda!
Och där borta på andra sidan, där kokosdungen
gungar sina kronor öfver hyddorna i byn, där
någonstans hade Si-unah fallit ned ur trädet och funnit döden.
Huru skrek icke hans moder: “därför att Si-unah ännu
var så liten“, jämrade hon . . . som om hon skulle hafva
sörjt mindre om Si-unah varit större. Men liten var
han, det är sant, ty han var mindre och svagare till och
med än Adinda . . .
Ingen beträdde den smala vägen som förde från
Badur till trädet. Men snart skulle hon nog komma; det
var ju ännu mycket tidigt.
Saidjah såg en badjing (ekorre) som med lössläppt
hurtighet kilade upp och ned på stammen af ett
klappaträd. Det lilla djuret — en förargelse för ägaren till
trädet, men så behagligt till gestalt och rörelser —
klättrade outtröttligt af och an. Saidjah såg det och tvang
sig att behålla det i ögonsikte, emedan detta gaf hans
tankar en afledare från det tunga arbete de utfört sedan
solen gick upp — hvila efter den tröttande väntan.
Ganska snart yttrade sig hans intryck i ord och han
sjöng hvad som försiggick i hans själ. Det skulle vara
mig kärare om jag kunde föreläsa hans visa för eder på
malajiska, österns italienska. Men här är öfversättningen:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
