Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Ghettons drömmare, af I. Zangwill. 5. Kristendomens försonare. I—IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
427
sann ej var vanligt hos principaler eller gudfruktiga
personer i allmänhet och Röda kyrkvaktarn kunde icke
fatta den hänsyn han alltid tog till sina arbetare. I hans
ögon var det ett fel, och han kallade det att illa sköta
sina affärer, och då Zussman en gång lidit en stor
förlust, genom att en af hans arbetare försålt en del af
hans lager och sedan rymt till Amerika, ansåg han
det blott som ett rättvist straff för hans godtrogenhet.
II.
Men trots all hans rationalism, hvilken, då den
grun-■dade sig på fakta i lifvet, icke lät sig kullslås af
högtraf-vande tyska ord och uttryck, var Röda kyrkvaktarn
tydligen en favorit hos sin principal, hvilken ofta bjöd
honom stanna kvar och äta kväll.
Fastän Röda kyrkvaktarn blott ansåg detta såsom ett
rättvist erkännande af den ena intelligensen åt den andra,
var han likväl ibland tacksam att ha något ställe att
tillbringa sina aftnar på. Ty ghetton hade alldeles brutit
med honom, därom fanns intet tvifvel. Tillbedjarne i
den gamla synagogan, öfver hvilka han en gång herskat,
gingo nu förbi honom med sura miner. “Så behandlar
man inte ens en hund“, sade Röda kyrkvaktarn till
sig själf och tuggade ursinnigt sitt röda skägg.
“Om jag vore ett slags meshummad, en öfvergångare
till kristendomen. “
En medfödd instinkt sade honom att detta kunde
hafva vara ett rättvist skäl för dem att fördöma honom.
“Jag kan inte vara vän med de kristna, och därför
är jag nu utestängd från båda.“
Då en gång efter ett åskväder tvenne af Zussmans
arbetare hade begärt sitt afsked, under den förevändning
att fritänkeri hade en märkvärdig dragningskraft för
blixten, förvånades han öfver den storartade vänlighet
Zussman visade honom, fritänkaren. Sedan dess
förvandlades hans kärlek till Zussman, hvilken förut varit
af det ombytliga slaget, till en stadigt brinnande låga.
Och trots alla betänkligheter voro dessa måltider
efter dagens tunga och besvär mycket angenäma.
Han beundrade särskildt Zussmans händer, sedan de
blifvit befriade från den svarta smörjan. Fingrarne
voro så långa och smala och bakåtböjda, så fullkomligt
olika hans egna. Hvarför hade hans fingrar blifvit sa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
