Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Ghettons drömmare, af I. Zangwill. 5. Kristendomens försonare. I—IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
432
bildning hvilka hade börjat med att sätta ett hebreiskt
namn öfver sin välgörenhetsinrättning.
Man lät Zussman uttryckligen förstå, att hans
närvaro i synagogan endast skulle leda till oroligheter.
“Juden behöfver intet särskildt bönehus“, svarade
han blott. “Hela hans lif är en bön, hans verkstad
hans tempel. “
Så småningom öfvergåfvo honom hans arbetare en
och en.
“Vi skola få kristna i stället, sade Zussman endast.
Men till och med arbetet började nu tryta. Han stod i
beroende af en stor firma, hvars chef var “Parnass“ i en
församling i norra London. Till honom gick nu en af
Zussmans arbetare och berättade hela historien.
Följden blef, att kontraktet öfverflyttades på honom, och
Zussmans deponerade pängar återsändes.
Men det tyngsta slaget var likväl Huldas plötsliga
sjukdom, och fastän de sista utgifterna till doktorn,
medikament m. m. betalades med de återsända pängarna,
såg det likväl mörkt ut för Zussman och hans hustru.
“Jag får väl bli min egen arbetare då“, sade han
till sig själf. “Mina bröders vrede skall nog försvinna,
då de klart förstå min idé. Den håller redan på att
arbeta inom dem, ty äfven att hata en idé är att
reflektera öfver den. Röda kyrkvaktarn knorrade i vredesmod.
Han kunde höra Hulda hosta i rummet bredvid, och det
gjorde ondt i bröstet på honom.
Men det var ju sommar nu, och man kunde se en
riktigt stor flik af den blå himmelen från fönstret och
de damblandade solstrålarne, hvilka strömmade in i
rummet, tycktes uppmuntra Hulda att blifva bättre. Hon
var snart uppe igen och gick och stökade omkring som
vanligt, men doktorn skakade på hufvudet och sade, att
hela hennes system var förstördt och att hon behöfde
sjöluft. Men det var naturligtvis en omöjlighet för
närvarande åtminstone. Hulda själf förklarade, att det var
mycket bättre luft uppe i den lilla vindskupan i samma
hus, hvilken visserligen fanns att hyra. Det var
visserligen icke mer än ett rum, men så ställde det sig också
mycket billigare. Röda kyrkvaktarns hjärta kändes tyngre
än alla de tunga möbler, han hjälpte till att bära dit
upp, men det osympatiska paret delade icke alls hans
förstämning. De skrattade och skämtade lika lätta om
hjärtat som de barnungar, hvilka hjälpte dem i barnslig
ifver med flyttningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
