Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Ghettons drömmare, af I. Zangwill. 5. Kristendomens försonare. I—IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
437
historien om de goda systrarna. Rodnaden pä Huldas
kinder tilltog och spred sig öfver hela ansiktet.
“Min stackars Zussman!" utbrast hon förebrående.
“Skicka det tillbaka — genast. Ropa på gossen.“
“Hvarför det?" stammade Zussman.
“Ropa på gossen!“ upprepade Hulda i befallande
ton. “Gode Gud! Om någon skulle få se dessa damer
komma upp hit, skulle det vara förbi med din idé. Och
på en sabbat till! Man betraktar dig redan som ett
verktyg för missionärerna. Skynda, skynda!“
Och med hjärtat fullt af kärlek och smärta grep
han korgen och skyndade efter gossen.
Hulda sjönk tillbaka bland kuddarna med en suck
af lättnad.
“Goda hjärta14, tänkte hon för sig själf och passade
på tillfälle medan han var borta att hosta ut. “För mig
gör han hvad han hellre skulle svälta ihjäl än göra för
sig själf. Att utsätta sin lifsidé för en sådan fara! Då
judarne komma under fund med, att han verkligen inte
har någon fördel däraf, skola de börja reflektera. Om
han blott inte hade mig som en tung börda, skulle han
aldrig falla i frestelse. Han kunde då komma ut och
finna arbete på annat håll. Detta måste ha ett slut
-jag måste antingen dö eller komma på fötter snart igen."
Zussman återvände inom kort, tomhändt och med
tungt hjärta.
“Kyss mig, du mitt lifs sol!" utropade hon.
“Jag-kommer snart att blifva bättre. “
Han böjde sig ned och kysste hennes torra, heta läppar.
“Nu förstår jag", hviskade hon, “hvarför Gud inte
sände oss några barn. Vi ansågo det som ett straff,
men ack, det var för att din lifsidé icke skulle ha något
hinder."
“De engelska rabbinerna ha inte ens skänkt den ett
ögonblicks uppmärksamhet", mumlade Zussman dystert.
“Så mycket bättre", svarade Hulda. “En dag
kommer den att bli öfversatt till engelska — jag vet det,
jag känner det inom mig — här!" Hon lade handen
på bröstet, och denna rörelse framkallade ett häftigt
ho stanfall.
Då Zussman litet senare gick ut för att på Huldas
uppmaning hemta litet frisk luft, hindrades han i
trappan af Cohen, hyresgästen på nedra botten. Denne var
en stor, svartskäggig jude, dagen till ära iförd prålande
helgdagskläder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
