Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Det judiska nationallynnets patologi, af Philipp Frei
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
443
och ironi, då den ställer sig i känslans tjänst.
Öster-ländingarnes sätt att försiktigt kryssa mellan frågor och
svar tyckes hos judarne vara drifven till sin spets:
svaret är ett upprepande af frågan i ett annat tonfall eller
en motfråga angående skälet till frågan; gensvaret är,
när den först talande betjänar sig af samma medfödda
metod, en fråga om skälet till motfrågan — och sålunda
kan, genom uteslutande af hvarje bestämdt påstående,
en sats som en lekboll slungas fram och tillbaka mellan
tvänne hvarandra jämbördige dialektiker. Ett sedan
århundraden uteslutande merkantilt och talmudistiskt
sko-ladt förstånds försiktighet, list och förslagenhet förklara
till hälften, hvad som icke ens genom en så lång
förföljelse skulle synas begripligt. Den eviga fruktan för
spioner och förrädare, ångesten att genom ett ord draga sig
en högmålsprocess på halsen hafva så förvridit och
intrasslat det rättframma talets fria lopp.
Äfven deras ironi har intet af ett blott talesätts
oskuld och harmlöshet; den har blifvit skarp och
bitande såsom det enda vapen, som den förtryckte
vågar svinga och som är motståndarens slöare känsla
för-vägradt. För att reagera mot förolämpningen,
nedtrycker densamma den råa öfverlägsenheten till en
löjlig obetydlighet. I det att den förändrar den naturliga
synvinkeln för ting och personer och låter det stora
synas litet och det lilla stort, alstrar den en sällsam
rikedom i uttrycks- och tänkesättens alldaglighet. Den blir
själfironi och upphöjer eller förnedrar det stackars
förtrampade jaget efter suveränt godtycke. Om den hos
de små andarne utan själfaktning instämmer i det
allmänna hånets kör, så blir den hos de djärfvare och
djupare andarne en själfuppoffrande slags hämnd. Den
ironi, med hvilken Heine sönderplockade sin skaldekonsts
skönaste blommor var intet skämt, utan hade sitt ursprung
i ett invärtes lidandes vällustiga känsla af
öfverlägsen-het. När han med kvickheter förhånar det bästa i sin
diktning, njuter han den triumfen, att såsom något
värdelöst förstöra, hvad hans motståndare måste beundra.
Ironien i alla former är för det judiska tänkandet så
stark, att den blir den ofta förekommande, ja snart sagdt
alldagliga uppfattningsformen af tingen.
Dessa egendomligheter stå på gränsen mellan något
yttre antaget och något inre behof. Men det, som
skiljer judarna i deras psykiska organism från det om sitt
mål medvetna germanska lugnet, de romanska folkens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
