Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Det judiska nationallynnets patologi, af Philipp Frei
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
444
sangviniska oro och den slaviska rasens vexlande
stämningar är deras intellektuella nervositet. Dock tyckes
äfven den vara mer betingad af tvångsförhållanden än
genom några rasegendomligheter. Den är svår att
närmare förklara, då den mera ter sig som hämmande än
som alstrande kraft. Judiska andar af första rang,
såsom Spinoza, äro fullkomligt fria därifrån. Desto mer
behärskar den genomsnitts-juden, visar sig som oförmåga
att kunna helt uppgå i njutningen af en stämning eller
i hänförelsen för en idé, utan att störas af det åt alla
håll ständigt spända förståndet; den visar sig genom
bristen på en lugn uppfattning af det egna jaget, genom
en lätt tillbakaskrämd, kallblodighet saknande
individualitet. Tvifvelsutan står denna nästan allmänna
intellektuella nervositet i samband med en kroppslig, som hos
en ovanligt hög procent blir patologisk. Att judarne i
öfvervägande grad idka andlig och föga kroppslig
verksamhet är ingen nöjaktig förklaringsgrund. Den kan också
knappast tänkas som en semitisk rasegendomlighet; hos de
den andliga trögheten och apatien vissa arabiska stammar
tillhörande äkta semiterna äro väl bekanta. Vi måste således
forska efter andra orsaker till detta fenomen, hvilketjaganser
som det “judiska nationallynnets“ mest säregna och allmänna
drag. Utan lång tvekan kunna vi förlägga början till
äfven denna egendomlighet till tiden för den konstlade
isoleringen och det oaflåtliga förtrycket. Att detta
förtrycks välde icke var för ringa att framkalla äfven
varaktiga begreppsförändringar intyga historiska uppgifter
såsom hetsjakten i nådens år 1348*, då i Worms
fyrahundra judar själfva beröfvade sig lifvet, tvåtusen
brändes på bål i Strassburg, sextusen nedgjordes i Mainz
och i Erfurt blef af den tretusen medlemmar räknande
judeförsamlingen ingen enda öfrig. Mot alla
våldsamheter och förtryck kunde judarne under förhanden
varande omständigheter blott sätta ett ytterst passivt, men
intet aktivt motstånd. Det frigörande bakslaget, som
be-svarar förolämpningen i ord med skymf och det
handgripliga angreppet med knuten hand, var dem således
under århundraden fullkomligt förvägradt. Den
psykologiska lagen om traumatiska själstillstånds härledning
fick i dessa tider ett sällsamt förverkligande. Ocker blef
för juden icke blott en affär, utan en form att skada
fienden och att från sin själ vältra en del af det tungt
* Grätz, Geschichte der Juden, Bd. 7, kap. 10.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
