Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - De intellektuella, af Camille Mauclair
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
517
forvärfvets tvång, är framförallt välvilligt stämd mot
frihetens och den samvetsgranna sanningssökande
forskningens anda: det blifvande har för honom starkare
dragningskraft än det redan varande. Därför ser bourgeoisien genast
en fiende i hvarje konstnär eller tänkare, som skiljer sig
från gällande åsikter. Medelklassens hat mot allt nytt är
så starkt, att den nästan i hvarje nyhet — äfven inom
litteraturen — ser ett ondt, och däraf förklaras den
hätskhet, med hvilken genomsnittspubliken anfaller en ny bok
eller ett teaterstycke, som angriper den bestående
ordningen. Huru många uppseendeväckande dramer och
romaner öfver grundbristen i äktenskapet behöfdes det icke,
■för att aftvinga denna publik en viss skonsamhet gentemot
frånskilda hustrur för att icke alls nämna dess nästan
outrotliga förakt för den kvinna, som, i fri förening med
en man af sitt eget val, ofta står högre än den oförvitliga
lagligt vigda borgerliga egoisten. Och är det redan i stora
■städer svårt att sönderbryta fördomar: huru mycket svårare
är det icke på landsbygden! Om det är fråga om ett
angrepp på den härskande penningemoralen och samhällets
konventionella hyckleri, så reser sig denna
kälkborgarepublik som en man, som om det gälde att försvara
mänsklighetens heligaste ägendom. Till och med
vetenskapsmannen blir icke oberörd af sådana vredesstormar,
såvida han icke inskränker sig till att leverera användbara
industriella uppfinningar. Renan, Pasteur och Claude
Bernard hafva tillfyllest fått erfara detta.
Om vid en utställning mängden råkar i vredesmod
öfver en tafla, som icke behagar honom, emedan den icke
förstår den, så felas icke mycket, för att den skulle slita
duken i stycken och skymfa målaren. Och ju större
okunnigheten är, desto större är också genomsnittpublikens
raseri mot allt, som uppträder mot dess vanliga smak och
sätt att tänka. Det har alltid varit så. Men för att göra
de sista händelserna lättare att förstå, måste jag gå något
tillbaka särskildt i franska historien.
Republiken är en bourgeoisrepublik, — icke blott
emedan den på konstitutionell väg framgått ur den stora
revolutionen, som, visserligen gjord af folket för folket,
likväl snart föll i händerna på borgarståndet, de politiska
intrigmakarne och imperialismen. Ludvig-Filip, C avaignac,
då han frånryckte februaridagarnes segrare priset for deras
ansträngningar, Napoleon den tredje och Thiers, då han
undertryckte kommunen, hafva fortsatt och fullbordat
bourgeoisiens verk. Äfven opportunismen blef dessa traditioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
