Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - De intellektuella, af Camille Mauclair
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
518
trogen. Alla sedan 1875 på hvarandra följande regeringars
ideal har alltid varit rent bourgeois och till och med de
radikala hafva aldrig kunnat komma längre än till halfva
mått och steg och ett slags balanseringspolitik. För öfrigt
blef deras välde alltid af kort varaktighet, ty de äro icke
omtyckta i kammaren, och deras bästa talare hafva alltid
föredragit att kritisera de andra, i stället för att öfvertaga
ministeriell ansvarighet. Republikens hela sträfvan går ut
på att tillförsäkra handeln och industrien lugn och
understöd, att bevara en varaktig beväpnad fred och en passande
intellektuel medelmåtta. Den borgerliga liberalismen har
gjort sig allt mera hemmastadd, och de antipatier, som
socialismen stöter på, härleda sig icke så mycket från en
medveten afsky för dess teorier som icke mer från den för
politiken allt mera likgiltiga publikens oförmåga att i
allmänhet befatta sig med nya, svåra frågor.
Alldeles på samma sätt förhåller det sig med konsten
och litteraturen. Wagneroperan har varit föremål för häftiga
angrepp, och därtill frän en sida, som stod fjärran från den
egentliga musikfrågan. Protesterna och demonstrationerna
Vid första uppförandet af »Lohengrin» och »Tannhäuser»
riktades framför allt mot kompositörens germaniska
ursprung. Intrigen mot »Tannhäuser» sattes i scen af
repu-blikanerne, som icke ville låta påtvinga sig Wagner af
furstinnan Metternich och kejsaren. Och äfven den andra
Tannhäuserskandalen under republiken utgick från den
politiska pöbeln. Wagner hade smädat Frankrike: därför måste
wagnerianerne kallas dåliga patrioter. Nu, då »Valkyrian»
och »Mästersångarne» firat stora triumfer på Stora operan
och dä man bebådar »Tristan och Isolde» till nästa vinter,
då Richard Strauss, Mottle och Richter skörda stormande
bifall på de stora konserterna, och publiken hvarje söndag
begär de mest omtyckta ställena ur »Ring des Niebelungen»
da capo, kan man i sanning knappast begripa detta.
Den symbolistiska ästetiken kan ledas tillbaka ända
till Hegels, Schellings och Fichtes idéer. Villiers de ITsle
Adam hade redan hos Hegel trott sig finna grunderna till
en metafysisk-allegorisk litteratur, och Stephane Mallarme
upptog Hegels tankar, fullföljde dem och formulerade
konstens sammansmältande med den filosofiska deismen
och med Wagnerska idéer om allegorien och myten. Den
engelska sjöskolan, Coleridge och Tennyson, inverkade på
honom. Äfven från Schopenhauer upptog symbolismen
något. Men dessa främmande inflytelser tjänade blott den
öfliga kritiken som förevändning för att drapera dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
