Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Människans eröfrande, af Wilhelm Bölsche
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bankrutt på den stora eröfringéns, den stora längtans stråt; den
människa nämligen, hvars ursprung, hvars ideala ledning, hvars
ändamål syntes vara utstakadt genom den världsåskådning, som
finnes uttryckt genom de förment historiska arfsägnerna i Mose
böcker. Man tänke sig blott, att väldet af denna inbillade
människa, hvilken fordom bona fide uppfunnits och sedan under
många århundraden genom ett egendomligt kulturförlopp blifvit
galvaniserad, först sent i vårt sekel blifvit skakadt. Ja, man
räknar med henne som en faktor ännu i våra dagar och
hänvisar till skolundervisningen. Men framtiden skall ställa detta
i dess rätta perspektiva belysning. Man måste bedöma ett
sekel i dess faktiska arbete, icke efter skolmästare utan efter
andarne.
Det adertonde seklets krona är Goethe. Redan för honom
var den mosaiska människan en barnsaga. Men just hos Goethe
framträdde också baksidan skarpt. Man blef det ena kvitt och
fick ingenting nytt. Goethe vandrar fram och tillbaka i sin
clvärglikt trånga kammare, och Eckermann lyssnar och lär
utantill, hvad han hör, för att sedan uppteckna det. Man talar
om människans skapelse. Den enskilda människan kommer till
i våra dagar på hemlighetsfullt sätt. Hvarifrån komma nu alla
människor, den första människan. Det är förvisso ett stort
kapitel, en stor afdelning i den stora eröfringens urgamla
program. Och hvad säger Goethe? Naturhistorien har till en
<lel klargjort tingens skapelseprocess på jorden. Jorden fanns
•och vattnen hade sjunkit undan — enligt Werners system, med
hvilken Goethe drack Sprudel i Karlsbad. Då uppstodo
människorna. Genom Guds allmakt, — för Goethe var ju »Gud»
-ett omfattande begrepp, i hvars ställe vi kunna sätta hvarje
fysikalisk kraft hvar för sig. Men ingalunda blott »ett enda
ömkligt par», ty »naturen visar sig alltid rikligt slösande». oc h
om Moses behöfver det aldrig mer blifva tal. Natur, Gud.
orden äro likgiltiga. Emellertid — och nu kommer det
»att antaga att detta skett, anser jag förnuftigt; men att
söka utfundera, huru det skett, anser jag för onyttigt, som
vi vilja öfverlämna åt dem, som gärna sysselsätta sig med
olösliga problem och icke hafva något bättre att göra.» I denna
sats åtskiljas tvänne århundraden. Goethes begrundande öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
