Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Människans eröfrande, af Wilhelm Bölsche
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
556
detta ämne, Faust-diktarens filosofi, slutade fullständigt
resultatlöst. Då en jätte ränner mot en vägg, så brukar han — i
medvetande af sin jättestorlek — komma till den slutsatsen, att
där är världens ända. Detta utslag höll icke stånd i ett halft
sekel.
Det första seklets efter Goethe timglas är snart utrunnet.
I hvad afseende hafva vi kommit framåt med hänsyn till
eröfringen ?
Under detta århundrades sextio-tal börjar det först
tvekande, men på sjuttio- och åttio-talet brusar med tilltagande
styrka ett starkt jubel. Först meddelas det som en glad
hemlighet. Sedan genljuder det på alla gator åtminstone som
slagord. Eröfringen skall lyckas; lyckas till alla sina konsekvenser.
Anknytningspunkten låg just i samma enkla linie som Goethe
ofvan berört. Människans ursprung var förklaradt: och med
detta ursprung hela gåtan i allmänhet.
Om det gäller att mäta ett sekel blott efter styrkan af
det hopp, som lifvar det, så har det nittonde seklet varit ett
af de allra största. Det ansluter sig i sin tro på den lösta
människohemligheten till människosläktets skönaste vårsekler.
Hvarje gång man hoppades, att människans eröfring var
fullbordad, inträdde en sådan vår. Det var en sådan vår
-ehuru den uppgifna lösningen nu kommer oss att le — då de äldre
grekiska filosoferna trodde människan vara utgången ur någon
slags atomistisk världsbildning; världen bestode af vatten, af
vattenatomer och hela människan vore blott en specialprodukt
af en sådan atomförening. Det var åter en vår, då Plato
förkunnade materiens evighet och äfven lät människans bräckliga
farkost landa vid denna evighetskust. En vår, då Kristus
hyllade kärleken som världsprinrip och gaf den älskande löftet,
att han skulle \ara med honom i paradis. En vår, då
renässansen under Rafael och Michel Angelo i människans
konstnärliga skaparekraft såg hemlighetens starkaste insegel bräckt.
Och så förvisso också i det nittonde seklet med d=ss jublande
rop: den försiktigt undersökande, forskande, beräknande
naturforskningen, sådan vi äga den såsom en fortsatt bvggnad allt
sedan Baco, Kepler, Galilei, har denna gång fullbordat den
häpnadsväckande eröfringen. Men detta är i och för sig endast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
