Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Människans eröfrande, af Wilhelm Bölsche
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
592
man till en början alls icke gick in på frågan om dess
sannolikhet, utan satte sig till doms öfver det bottenlösa lättsinnet
att hafva påstått något sådant som en subordinationsvidrig
hypotes, som om det varit ett högmålsbrott. I synnerhet
utmärkte sig därvid den officiella lärda världen i Paris, —
densamma, som femtio år förut hade ropat på polis mot den, som
ännu en gång vågade tala om meteorstenar, som skulle fallit
från himlen. Men det subordinationsvidriga i den nya
sanningen bestod däri, att den händelsevis kullkastade ännu en
lag i den dåtida geologien. Cuvier hade dekreterat, att
varelser från en jordperiod icke kunde lefva in i en annan. Det
tjocka strecket i läroboken gick mellan denna diluvialperiod
och nutiden. Då hade det funnits mammutdjur. Nu funnos
människor. Det var omöjligt, att människor lefde redan, när
det ännu fanns mammutdjur. Hvart och ett af strecken mellan
två jordepoker betydde en ohygglig jordkatastrof, som krossat
allt lefvande, från elefanten till bacillen. Cuvier själf var
längesedan död. Men hans lärosats lefde. Och just nu, under de
år, då den stackars Boucher blef så hårdt ansatt, tycktes det
som om man kom den diluviala slutkatastrofen omedelbart på
spåren. Charpentier och Agassiz förkunnade den »stora
isperioden», fasansfulla jökelbildningar öfver hela Europa, såsom
dilu-vialperiodens slut. I denna is skulle mammutdjuren frusit ihjäl.
Men om människor lefvat redan då för tiden, skulle de
omöjligt kunnat undkomma kölden.
Nu gällde det att göra sig kvitt en mängd gamla teorier.
Lyell och hans realistiska geologiska skola uppträdde och
hviss-lade ut Cuvier. De kastade hela den gamla läroboken med
dess svarta streck och dess katastrofers oväsen i skräp vrån. Och
en dag uppenbarade sig just denna mycket lugna, mycket
nyktra, mycket reserverade Lyell, en åkta engelsman, i den glada
Somme-dalen hos den gamle romantikern Boucher de Perthes,
pröfvade diluvialmänniskornas stenyxor, undersökte gruset och
lerjorden, hvarur de kommit och förkunnade sedan urbi et orbi,
att det hade sin riktighet äfven med denna sak. Men »denna
sak» var icke blott en liten maska i det nät som en nyare
geologisk skola utlade för en gammal. Äter en gång låg den
»nya människa.» ^är, det nittonde seklets nyss eröfrade män-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
