Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Människans eröfrande, af Wilhelm Bölsche
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6o5
vandias till »blifvande människor», — högt öfver stamträdet,
som vid människoaporna stiger frän djuret till människan, och
vid moneren sjunker ned från det organiska till det oorganiska.
För dem, som i alla fall icke förmår höja sig till denna
tanke, blir hela »människans eröfrande» ett ofruktsamt arbete.
Han skall i detsamma endast se en utväxt af en torr
materialism, under hvars köldperiod idealerna dö, och mänskligheten
förlorar sitt dyrbaraste palladium: det underbara, outforskade,
oberäkneliga, världshemlighetens djup, sagoprinsessan, som lockar
sin riddare i ett evigt okändt, regnbågsskiftande fjärran. Han
skall förblifva på samma ståndpunkt som en viss teolog, som
betraktade en af Häckels teckningar, på hvilken ett kattansikte
var framställdt bredvid ett människoansikte. Den fullvuxna
kattens och Zevs’ af Otricoli, hvilken fick gälla för
människotyp, ansikten voro visserligen mycket olika. Men bådas
utseende som embryo voro desto likare, af en älsktig enkel likhet
såsom ännu hvilande i naturens moderssköte. Hädelse, gnisslade
teologen, — att förnedra människan tiil katten. Jag betraktade
också teckningen. För mig steg katten upp till människan.
Dess lilla rofdjursansikte med murrhår och spetsiga öron syntes
förhärligade till Zevs’ af Ortricoli klassiska, förandligade höghet
liksom försjunkna i en helig skugga, ett högre
sammanfattande .... Men i dessa båda olika uppfattningar, teologens och
min, skiljas tvänne världar. Det är hopplöst att sammanföra
dem. Den stackars efterblifne skall på den punkt, där ande
och materie flyta tillsammans som i en oändlig världsgåtans
ström, klaga öfver våldförande, — den framåtskridande skall
med bäfvan förnimma ett högre ingripande. Men dessa båda
måste strida på lif och död, tills en af dem dör, — det kan
nu icke hjäpas. Det är ett utvecklingsskede som mellan gorillan
och människan. Gorillan anfaller Adam. Det är hon, som icke
vill gå med längre. För henne är framåtskridandet ett affall.
En dag skall Adam rikta ett eldvapen mot henne, och hon
skall förstå, hvarför denne Adam gick på två ben, slog
flintstenar mot hvarandra och upptände elden på härden. Hon skall
förstå det, i det hon dukar under.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
