Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - En tjuf, skizz af Adolfo Maspes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
612
Liksom drömmande tar hon ett ljus i handen och
börjar gå omkring i huset, kastar en blick in i köket
med dess glänsande koppar- och messingskärl, går in i
salongen, där hennes fladdrande ljus kastar besynnerliga
ljusreflexer öfver möblerna och de förgylda tafvelramarne.
1 tamburen stannar hon plötsligt, som om hon behöfde
tänka efter, hvad hon egentligen har där att göra.
Men snart minnes hon det och hon kastar en
forskande blick omkring sig, går sedan sakta på
tåspet-sarne till ytterdörren liksom för att försäkra sig om, att
den är riktigt stängd. Med ett egendomligt uttryck
fästa sig hennes ögon på den omsorgsfullt förskjutna
säkerhetskedjan.
Hon bleknar och synes tveka; men så lyfter hon
sin hvita hand, de smala fingrarne fatta beslutsamt
kedjan, lätt rysande vid beröringen med den kalla metallen,
den ger efter och dörren är stängd blott genom det
enkla låset.
En suck höjer hennes bröst. Af lättnad? Måhända.
Åtminstone att döma af glimten i hennes pupiller och
den sinliga trånad, som plötsligt kommer hennes kropp
att skälfva. Hon går inåt korridoren, men innan hon
uppsöker sitt eget rum, stannar hon ett ögonblick
utanför Gastons dörr: där är allt stilla. Hon böjer sig ned
för att titta genom nyckelhålet, men rummet är mörkt,
således sofver Gaston förmodligen.
Ännu en suck och tyst som en skugga för att icke
störa den sofvande, smyger hon därifrån. Vid slutet af
korridoren vänder hon sig hastigt om, det föreföll henne,
som om något fattat tag i hennes klädning. Ljuset,
som hon håller högt i handen, ger hennes smärta,
högresta gestalt ett spöklikt utseende. Hon är blek, och
hennes ögon uttrycka orolig väntan.
Slutligen inträder hon i sitt rum. Där står hon åter
stilla och lyssnar utåt. Intet ljud höres. Hon är ensam.
Hvad fruktar hon väl?
Tveksamt som en sömngångerska ser hon sig
om-kring, kastar en skygg blick på sängen, som omgifves
af rikt fasonerade draperier och gardiner, och öfver hvars
hufvudgärd hänger i. förgyld ram en Mater dolorosa,
hvars obeskrifligt vemodiga ansikte tyckes åkalla himlens
nåd och barmhärtighet för Evas döttrars alla svagheter.
Ett blekt, förstördt ansikte stirrar mot Helena från den
höga spegeln. Är det verkligen hon själf? —
Hon blir förfärad, ställer ifrån sig ljuset och går
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
