Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - En tjuf, skizz af Adolfo Maspes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
613
fram till fönstret, hvars gardiner hon drar åt sidan föi
att kunna se ut på gatan. —
Hennes brännheta panna ryser vid beröringen med
den kalla rutan; med återhållen andedräkt står hon
orörlig och lyssnar. Då och då tränger ljudet af hastiga
steg upp till henne, med klappande hjärta lyssnar hon.
tills det dör bort i fjärran. — Utmattad af denna
ansträngning af alla sinnen lämnar hon slutligen fönstret,
sjunker ned på en stol och döljer ansiktet i
händerna.
Och timmarne förgå, och långsamt ljuda klockslagen
genom den mörka natten. Hur många hafva redan
förklingat, medan den sköna kvinnan ännu bibehåller sin
hållning af botfärdig Magdalena? Ett enda doft slag
förkunnar, att en timme förflutit sedan midnatt.
Inomhus är allt försänkt i nattlig hvila, och likväl
slå mellan dessa stumma väggar två människohjärtan af
•orolig förbidan och sammanpressas vid minsta buller.
— Gaston sofver icke, han har kastat sig fullt
påklädd på sängen och. svept om sig täcket; hans ögon
•stirra in i mörkret, som småningom lifvas af dystra
minnen.
Alla tilldragelser från hans korta, men redan tidigt
förbittrade tillvaro framstå för hans själ och lägga sig
som en tyngd på hans hjärta. Han minnes Castelforte
och det lilla huset, hvars hvita murar resa sig som en
lilja på en olivbevuxen kulle; där var han lycklig! Hans
sorger började först senare, den dag då de buro bort
hans far. Stackars pappa! så god och kärleksfull mot
honom och alla andra! Hur hade väl modern kunnat
bereda honom så många svåra stunder?
Han erinrade sig lifligt en dag, då man skickat
honom ut i trädgården för att leka, för att han icke skulle
höra något och hur han på tåspetsarne sakta smugit
tillbaka till dörren. Gode Gud! aldrig hade han kunnat
tro, att en man kunde gråta så, kunde bete sig så
för-tvifladt. Säkerligen hade endast sorg och bekymmer så
tidigt vållat hans död. Sedan hade han varit ensam
med sin mor.
Hans mor! Gossens läppar darrade vid blotta
nämnandet af detta namn, som för honom var inbegreppet
af allt godt och skönt.
Att få lefva hela sitt lif tillsammans med henne, att
åter få bo med henne i det lilla huset i Castelforte, där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
