Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - En tjuf, skizz af Adolfo Maspes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
614
hon skulle tillhöra honom allena och icke slösa sin
ömhet på någon annan.
Och nu var hans sköna dröm förstörd för en
samvetslös uslings skull, för en mans skull, som mutade
honom med sötsaker för att desto lättare kunna röfva hans
mor ifrån honom!
Ja, det ämnar han! Beröfva honom hans mor! Han
känner det i djupet af sitt hjärta på det glödande hat,
som han hyser mot honom; intet gossaktigt, barnsligt
hat, utan en mans bittra hat mot sin gynnade rival..
Och hans mor står på den andres sida, hon låter
honom trycka sina händer och ger honom vissa blickar. —
Hvilka blickar! —
Han har väl märkt att de äro öfverens med
hvarandra, att de meddela sig med hvarandra medelst tysta
tecken. De hafva båda sammansvurit sig mot honom,
deras flykt är redan förberedd, och de ämna lämna
honom kvar, ensam, döende af förtviflan. — -— Ja,
modern väntar honom: sade hon icke just i dag, att hon
skulle r.esa bort med någon? Och denne någon, hvem
kunde det vara annat än han? Han skulle säkert komma
och hämta henne, kanske redan denna natt — —
kanske i denna stund — Ah, då — —
Och darrande i alla lemmar spritter Gaston till vid
hvarje buller, som han hör på gatan. Hvilken natt!
Hans strupe är liksom hopsnörd, hans tinningar bulta
så att de kunna sprängas, feberrysningar skaka honom
och likväl — han ger icke vika, modigt kämpar han mot
sömn och svaghet.
Då, just som ett svagt hopp vaknat inom honom
— då närma sig hastiga steg — de stanna —
trädgårdsporten öppnas knarrande och stänges åter. —
Blek som ett lik reser sig Gaston upp i sängen, med
glödande ögon lyssnar han. Efter några sekunder
tycker han sig höra steg i trappan, någon går uppför
trappan och stannar sedan. Var det icke en dörr, som
låstes upp? Nej — — jo — han lyssnar utan att våga
andas. — Nej, han måtte hafva misstagit sig — han
andas åter. Då tränger ett metalliskt ljud till hans öra!’
Han kan icke tvifla längre; någon har stuckit en
nyckel i låset till korridordörren: denna öppnas. Någon
måtte hafva kommit in!
Han springer upp ur bädden, smyger sig fram till
dörren och håller örat intill nyckelhålet. — —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
