Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Från Stockholms teatrar, af Gasparone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
637
Under sådan förhållanden och då detta skall vara
■detta, skulle man nästan kunna våga att som en lämplig
sensmoral draga den slutsatsen, att de skarpsinnige
her-rarne hade handlat mest välbetänkt, åtminstone för
sina egna anspråk på auktoritet, om de hade uppskjutit
formulerandet af sina intryck och omdömen, till dess
scenintrycken fått utöfva sitt behöriga kompletterande
och justerande inflytande.
Det är för resten, när man håller på och åter
genomgår alla dessa visa recensioner med deras befogade
och obefogande detaljanmärkningar, omöjligt att undgå att
tänka på och tillämpa skaldens ord om att teorien är grå
och lifvets träd grönt. Anakronismerna må vara flera eller
färre, större eller mindre, människoskildringarna,
replikerna och tankarna mer eller mindre subjektivistiskt
färgade, så är det dock detta obestämbara något som
tillsättes af en genialitet hvilken vid sin sida har en
beundransvärd intuitiv och utvecklad scenkonst, det som
åsätter ett dramatiskt verk dess rätta värde, ger det dess
verkligt gripande fängslande egenskaper, det som gör
det lefvande, hvilka lifsfarliga vank och lyten hrr
teo-retici än sedan må upptäcka där. Ett geni, som äfven
någorlunda behärskar den dramatiska konstens
uttrycksmedel, blir alltid i viss mening en själfherskare, som
kan tillåta sig ett eller annat godtycke. Så har det
varit med längesedan förgångna tiders stora dramatiska
mästerverk, så var det äfven med Mäster Olof och så
är det ock med Gustaf Vasa. Jag tillåter mig anmäla
dessa sakförhållanden till benäget begrundande af hr
Adolf Paul, hvars författarskap egentligen aldrig varit
annat än en förening af krystadt bisarreri, smaklöshet
och banalitet samt en icke imponerande stor portion
skaldeansatser **, men som för en tid sedan begick det
alltid obefogade och under dåvarande förhållandet
mycket opåkallade och taktlösa öfvergreppet att kora sig
själf till rätte mannen att inför finsk publik skolmästra
både Strindberg och de svenske kritici med hvarjehanda
* I analogi härmed hade nog också »Eolkungasagans» två
sur-mulne kritici, hrr O. D. W. och O. L. också burit sig habilare åt —
och hvarför skulle de inte vilja det — om de inte varit alltför
vidlyftiga och positiva i sina domar, till dess de fått se stycket i scenisk
belysning. Kanske virrvarret och rörigheten inte då förefallit sa farliga
ocli tillfyllestgörande kompenserats af annat. Jag säger blott kanske,
jag tillåter mig inte uttala något positivt påstående.
** I Kristian II var dock blandningsförhållandet väsentligt
fördelaktigare, utan att därför vara något ovanligt märkvärdigt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
