Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Det kongl. husets anförvandter, grupper och personager af Europas k. furstefamilj, af Ancien Grand-Chambellan. VII. I och kring »Der Hofburg»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sådana och andra bon niots af kejsaren tyckas
emellertid tyda på, att han icke handlar så att säga med
lyckta ögon, endast med “liknöjd indolens“, — utan att
han med berådt mod, vett och vilja vändt den gamla,
s. k. goda tiden ryggen och afgjordt tagit parti för den
nya. Att väl ej allt i denna “nya“ tid kan behaga
“cæ-sarernas arfvinge“, torde hvarje ärlig och intelligent
iakttagare för visso finna förlåtligt, — ja, så starka som
uppfostran och familjetraditionen naturligen äro, torde
ingen kunna undgå att uppskatta kejsar Frans Josef för
hvad han blifvit och är.
Vi ha nu i korthet berört den politiska
personligheten och sett, huru österrikarnes af anno 1848 omdöme
om den unge kejsaren: “Mer Frans är Josef!“
genom de stora världshändelsernas gång och inflytande på
monarken fått den bestämdaste dementi. Hvad kejsaren
såsom enskild personlighet angår, så torde ej mycket
vare sig behöfva eller kunna sägas. Världen känner
de fruktansvärda olyckor, som drabbat den Habsburgska
dubbelkronans nuv. bärare, och man kan mer än väl
fatta, att dylika olyckor ej spårlöst gå fram öfver en
människa. Af den despotiske och häftige ynglingen från
1850-talet, med den höga föreställningen om sin makt
och betydelse, — den praktälskande och rörlige
monarken, — den kvinnodyrkande och njutningsälskande
världsmannen, af allt detta finnes numera ej många spår kvar,
ha ej funnits under många, många år. Liksom han
själf druckit förödmjukelsens bägare i botten, så har han
också druckit sorgens, — och i själfva familjesorgen ha
som oftast legat nya förödmjukelser för den stolte
Habs-burgaren. Han kunde intet göra för att åt sina kusiner
i Toskana och Modena, åt sin svåger i Neapel bibehålla
deras fäderneärfda besittningar, — intet för att rädda
sin egen broder i det fjärran Mexiko från att lida
högförrädarens våldsamma död. Den ende sonens död
såsom själfmördare måste drabba den rättrogne
kejsarenfadern såsom både en bitter sorg och en bitter skam,
— för att nu ej tala om detta dramas kanske hemskaste
tragik: att de båda älskande i Meyerling lära ha varit. . .
syskon! Så kejsare och konung han än var, har han ej
kunnat, om han velat, utkräfva det yttersta straffet för
mordet å hans gemål sedan mer än fyra decennier. Han
har sett två sina kusiner, konungar af Bayern, höljas at
vansinnets natt och den ene söka döden i vågornas famn,
— han har sett en svåger, grefven af Trani, välja samma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
