Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Purisima, teckning från Podolina, af Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
663
Calle Independencia och Calle Cordoba, där stadens unga
eleganter bruka samla sig för att beundra de damer,
som ta sin obligatoriska aftonpromenad, men klockan
var bara något öfver fyra, och det var en smula
förtidigt för den sporten ännu. För öfrigt ingick det icke
i hans vanor att sysselsätta sig mycket med de sköna.
Bibanan till Puerto—Alto hade tagit nästan hela hans
tid i anspråk, och under de två sista månaderna hade
han endast undantagsvis tillbragt en dag i republikens
andra stad, men Santa Rosa var honom icke kärare än
att han kunde undvara det utan någon större saknad,
om det kom an på det. Allt detta arbete hade dock
kommit litet olägligt, ty det skulle icke skadat, om han
stått utanför Café Esperanza ett par tre gånger i veckan
och tittat på de vackra rosarinorna som Fredrik
Törne-gren.
Det var dock egentligen först som Lolas tillbedjare
doktorn ödt bort sin eftermiddag i gathörnen, och denna
tidspillan var nog ett särdeles väl placeradt kapital. Då
han gifte sig med sehorita Arcyra, blef hennes folk hans
folk och hennes land hans land. Eljest var det ju
fruntimmer, som gjorde sådana utbyten, men för en gångs
skull kunde det inte skada, om karlarne trädde i deras
fotspår, och faktiskt var det väl det han gjort, vännen
Törnegren. Det låter ju så logiskt: Jag är gift här,
det är här jag har mitt arbete, hvarför skulle jag inte
bli en af landets egna äfven till namnet? Dummare
slutledning hade man hört . . . Tänk om nu också han,
Caspersen — — —
Det var inte långt ifrån att dansken brustit ut i
skratt: Det är rätt, min gosse, det är rätt, såskall det
låta. Anmäl dig som friare hos Arcyras en vacker dag
och byt ut gamla Danmark mot Podolina. Den ena är
din mor, din första och sista kärlek, den andra är en
flicka utan öfverdrifvet höga fördomar, som du nickar
till och tackar för vänligt tillmötesgående. Det kan inte
bli tal om rivalitet emellan dem.
Nästan utan att tänka på hvad han gjorde, slog han
sig ned vid ett af småborden på trottoiren utanför kaféet.
Det var varmt och ett glas öl vore icke ur vägen
-för ovanlighetens skull hade han godt om tid. Om en
stund, vid fem- eller half sextiden, skulle han göra en
visit. Jaha. En visit. Han var också klädd som en
man, den där följer med sista modet, sådant det nu
uppenbarar sig i Santa Rosa, för herrarne nämligen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
