Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Purisima, teckning från Podolina, af Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
664
Damerna hafva ett ansenligt försprång, men så är det
ju också deras gebit. Allt, som är klädtrasor och bjefs,
intresserar dem, och om han icke haft så mycket att
bestyra, sedan han kom till staden, skulle han gjort en
rundresa hos antikvitetshandlarne — de få som funnos
— och försökt snoka upp något, som kunde få namn
af kuriosa. Han gälde för stor amatör af dylikt, och
en gång hade han skickat en ring, som han hittat i
Puerto—Alto och som tillhört en af la pampas infödda,
till senorita Arcyra. Det var en af Törnegrens svägerskor
— han hade två, en gift och en ogift, och det var den
ogifta, som fått den lilla grannlåten, instucken i en bukett
orkidéer, Caspersen visste, att orkidéer äro på modet i
Paris, och hvad som är modernt i Paris, finner också
nåd i Santa Rosa. Han hade uppfört sig som en artig
kavaljer, men om man sänder en utvald drithusskörd
till en rik och firad flicka, är det väl underförstådt, att
man har andra afsikter än att sluta sitt lif som ungkarl.
Fast ungkarlsståndet i det hela passade honom utmärkt,
umgicks han icke desto mindre rätt förtroligt med den
tanken att en vacker dag fråga Purisima — flickan hette
Purisima — om hon hade något emot en ingeniör med
namnet Caspersen.
Han hade gjort hennes bekantskap på vintern, i
Juli månad, kort innan hennes syster Lola blef gift, och
det var icke fråga om annat än att hon slagit rätt mycket
an på honom, men någon särskild uppmuntran kunde
han inte säga, att han rönt från hennes sida på ett enda
litet undantag när. En vecka före bröllopet hade han
sett henne på en bal. Så högdragen hon eljest brukade
förefalla, så upptinadt var hennes väsen där, och han
hade beundrat de armband, som hade den afundsvärda
förmånen att få sluta sig kring hennes handled, “nkta
pärlor kan nog vara bra“, sade hon, “men jag svärmar
iör kuriositeter — sådant som de infödde på la pampa
brukade bära förr.“ Och hon gaf honom en blick, som
kom honom att känna sig högst smickrad, när hon
dansade bort med en af sin systers allra ifrigaste beundrare,
den vackre senor Paz, polismästaren — Don Juan
Te-norio som de kallade honom i Santa Rosa. Han och
Törnegren hade varit nära att spela hvarandra ett elakt
puts för Lolas skull, men svensken hade afgått med
segern. “Den lilla förhållningsregeln vill jag
rekom-mendera“, brukade han säga till sin vän ingeniören.
“Smid medan järnet är varmt.“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
