Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Purisima, teckning från Podolina, af Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G65
Det var nu ett råd, hvars klokhet lite’ hvar kunde
uppskatta, men det skadade väl icke att se tiden an.
•Caspersen hade föresatt sig att få det värsta bestyret
med bibanan från halsen, innan han lämnade fritt
spelrum åt sina funderingar på Purisima. Det
vackra’exempel Törnegren skänkt världen hade gifvit honom
åtskilligt att tänka på. Hvarför skulle han icke offra sin
-danska nationalitet på Podolinas altare? Med en inhemsk
hustru föll det nästan af sig själf — —
Så ensam och allena han satt, såg den unge dansken
ut att befinna sig i det bästa sällskap. Små privata
meningsutbyten med sitt eget jag, hvilka han vid
tillfälle kryddade så godt han kunde, voro en ganska
omtyckt förströelse för honom.
Hvem vet, tänkte han, Törnegren tog Lola, det blir
väl jag, som får ta Purisima och stanna i Santa Rosa
till döddagar. Icke för att hans hyllning varit af det
allra eldigaste slaget, men senoritans bror, senor Arcyra,
som var gift och i hvars hem hon vistades, hade mer
.än en gång visat sig så vänlig mot honom, att ett
blif-vande svågerskap kanske ofta nog föresväfvat den gode
podolinaren som en långt ifrån oangenäm möjlighet.
Han var domare i Santa Rosa, och om man, hvilket
icke var så svårt, skulle kunna föreställa sig ett mera
fiäckfritt förflutet, åtnjöt han den största aktning. Hans
senora, en född Schlau, räknades bland stadens
tongif-vande damer och tog emot om torsdagarne. Det var
torsdag i dag.
Ingeniören ville ta upp sin klocka för att se, hvad
tiden led, men i detsamma reste han sig upp och ropade:
“Dahl berg!“
På motsatta trottoiren gick en mager, smalaxlad
man, som vände ett tärdt, men ännu ungdomligt och
mycket ljuslagdt ansikte mot Caspersen.
“Kom hit. Seså. Inte har du väl så brådtom, att
du inte kan slå dig ned en stund, hvad?“
Utan att höra på den andres invändningar bestälde
dansken ännu en sejdel öl. Det var inte i går de
råkades. Visst skulle de vara tillsammans. Dahlberg hade
ju ingen lektion, som hastade?
Den nykomne, hvars yttre företeelse var något
luggsliten, satt som om det varit honom en hvila att få tiga.
Han undervisade vid El Colegio Provincial och led ingen
brist på tillfällen att få höra sin egen röst, men de voro
sällan af den natur, att det kunde roa honom. När han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
