Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Purisima, teckning från Podolina, af Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
667
högtflygande, när de hade att göra med en
sydamerikansk nation, men Dahlberg såg inte ut som om han
skulle vidga kretsen af sina erfarenheter under någon
längre tid. Det var en dödskandidat. Sedan ett eller
två år hade han hunnit till sista stadiet af lungsot, men
man fick akta sig för att beklaga honom, det skulle han
inte tyckt om, och han kunde vara riktigt underhållande,
när han så ville, ty han hade haft godt hufvud, fast
det nästan kunde anses vara förbi nu.
Ingenting roade honom, icke ens anblicken af Santa
Rosas fina värld, hvars promenadtimme hade slagit. Det
var ingen brist på lysande toiletter och vackert sminkade
ansikten — alla rosarinor sminka sig — men han hade
bibehållit sin europeiska måttstock, och unga damer,
som sätta rödt på kinderna, voro i hans tanke af
tämligen underordnadt intresse. Förr hade han kanske sett
litet på dem, nu tittade han icke mera, de flesta tycktes
vilja krossa det manliga släktet med sitt förakt, och
när han någon gång öppnade sina ögon, sågo de långt
förbi omgifningen, men om det hela lämnade honom
likgiltig, var Caspersen så mycket mera intresserad.
Han tyckte om att betrakta vackra flickor, när det föll
sig så, det ville han visst inte neka till. Mer än ett
ansikte var honom bekant, och plötsligt hälsade han i
ögonen fallande vänligt på två förbigående herrar. Den
ene var liten, tjock och fryntlig, den andre lång, med
högburet hufvud och ett par mustascher, som utmanade
en värld.
-Det är senor Areyra och senor Paz“, sade han till
Dahlberg, “din för detta landsmans nye svåger och hans
vän polismästaren. “
“Polismästaren“, kom det långsamt från den
lung-sigtige. “Hm. Den känner jag.“
Det var någonting i tonen, som fick den andre att
se upp. “Hvad har han gjort dig för ondt?“ sporde han.
“Mig? Ingenting. Det är fråga om fullkomligt
obekanta personer. “ Ja — roade det verkligen
Caspersen att höra historien? . . . En af eleverna vid El
Cole-gio Provincial hade en onkel, som kommit direkt från
Schweiz och fått plats hos firman Lago och son. De
hade förtroende för honom, och en vacker dag gick
han och lyfte 2,000 pesos för sin principal, men om
kvällen tog han lifvet af sig — af hvilken orsak hade
man icke reda på. Naturligtvis blef det rättslig
undersökning i hans bostad, och senor Paz — han hade icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
