Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Purisima, teckning från Podolina, af Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
670
inte kan man säga, att det inspirerat skalder, och det
må väl i Herrans namn betraktas som en vinst.
Han fick sitta alldeles ostörd och fortsätta i samma
ton, så länge han orkade — Caspersen tyckte just inte,
att samtalet var vidare nöjsamt och besvärade sig
knappast med att höra på.
“Ja“, sade han, “allt det där kan ju äga sin
riktighet, men vi är i Podolina nu. I Podolina bryr man sig
inte om Europa.“
“Och i Europa“, fortfor den bröstsjuke, “i Europa
har man Gud vare lof och tack annat att sysselsätta sig
med än Podolina.“
Dansken gjorde en otålig rörelse: “Du har dina
käpphästar“, sade han, “kunde du inte hitta på något
roligare, he?“
Han var för ledsam, Dahlberg, när han kom i de
tagen. Det var ingen ände på hans lust att belacka la
pampa, och han kände en sådan leda vid Santa Rosa
och hela härligheten, att han många gånger önskat det
in i hetaste helvetet, men han var ju sjuk, stackare,
det fick man inte glömma. Hatten satt som fastspikad
på hans hufvud, och hvilka personer, som gingo förbi,
såg han lika ointresserad ut. Han hade orätt, mycket
orätt. Om han också inte beundrade podolinarne, var
det ju i alla fall människor eller närapå, och la pampa
var väl ändå inte det fulaste man kunde se för sina
ögon. Ryssland har ju steppen och Ungern pusztan,
men när man hörde Dahlberg, skulle man tro att
Europa var den enda beboeliga världsdelen på Guds gröna
jord, och om man rörde vid hans land, tog det eld i
stackaren, hur schackmatt han då var. Själf talade han
dock sällan om Sverige, han teg liksom de gamle
ju-darne, hvilka icke nämde namnet på sin gud, och om
man också måste bli förargad på honom och skratta åt
honom, så var det något i hans väsen, som man inte
mötte hos hvar och en. Han skulle bara låta bli att
hacka på Podolina. Han var ju dess gäst och kunde
väl vänta, tills han kom därifrån, om han nu kom
därifrån med lifvet, hvilket icke hörde till det sannolikas
område.
“Nu skall du inte vara så dyster“. sade Caspersen.
“Gaska upp dig! Du har ett sådant konstens och
naturens mästerverk som rosarinorna för dina ögon, och
det är din plikt som gringo att beundra. Så beundra
då för tusan!“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
