Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Purisima, teckning från Podolina, af Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
671
Det var så man skulle ta honom. Om man såg
Santa Rosa och dess unga damer från den gemytliga
sidan, blef staden, om icke munter — så långt kunde
man väl ändå inte gå — åtminstone en smula
drägligare för en fattig fan till europé, men den
eftermiddagen var det förgjordt. Svensken hade en min som om
han sålt smöret och tappat pengarne, och Caspersen var
tvungen att taga afsked af honom. Inte kunde han
föra en sådan döddansare med sig till sehora Arcvra,
•och för öfrigt ingick det icke i hans planer, att en tredje
person skulle sitta och höra på hvad det kunde falla
honom in att hviska till Purisima. Fast han just aldrig
var i förlägenhet för ord, hade han knappt låtit den
vackra flickan veta, att han fann henne söt en gång,
men om det skulle sluta med ett frieri, fick han väl
säga både det och mer till, och det var honom långt
ifrån obehagligt — långt ifrån. Det kunde icke annat
än gagna honom att bli en gift och stadgad man i Santa
Rosa, det vill säga, stadgad kunde han verkligen smickra
sig med att han var, men sedt som räddningsplanka
eller icke, har äktenskapet sin angenäma sida, och
Purisima var ju täck, fast lite’ målad, mycket målad, när
man täckte närmare på saken. Till en början hade det
inte ingått i hans framtidsplaner att äkta något så
färg-lagdt som en rosarina, men med tiden hade han vant
sig vid sminkade ansikten, ehuru han inte tyckte om
att en kvinna såg ut som en perukm akarskylt, ty det
bar honom sannerligen emot ännu den dag i dag, och
när han gick förbi de små senoritorna, kom han
ofrivilligt till att småle: Vänta, tänkte han, vänta, Purisima
lilla, tills vi bli gifta, vi två.
Det låg någonting mycket lugnande i den tanken,
ty utan att äga några öfverdrifna föreställningar om
sitt eget värde, trodde han sig kunna säga, att han var
karl i tillräckligt hög grad för att bli herre i sitt hus . . .
Jag låtsar vara medgörlig att börja med, att börja med,
min flicka, sedan blir det du, som dansar efter min pipa,
Purisima.
Han hade den lilla vanan att försöka ha det gladt
och trefligt i ensamheten, och denna lilla monolog
intresserade honom: Jag kunde ju inte kyssa dig om det
fans så mycket smink emellan oss, fortfor han i sitt
stilla sinne. Hit med hartassen. mitt hjärtegryn, låt
mig få bort det där. Som gift får du annat att tänka
på än att färga dig med rödt och hvitt. Med två, tre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
