Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Purisima, teckning från Podolina, af Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
674
“Det intresserade väl honom*, myste senoran. “Lola
for nog bara dit för hans skull, tänker jag.“
Yttrandet tycktes roa Caspersen: “Ja“, sade han,
“brudar ha väl i de flesta fall den lilla svagheten att
tycka om brudgummen. Man kan inte klandra dem
för det.“
Senoran log huldt men Purisima såg sträng ut. De
penslade ögonbrynen lyftes litet högre upp i pannan,
och ögonlocken sänktes en hårsmån djupare. Hennes
blick var kall, när hon betraktade gringon — det var
tydligt, att han icke stigit i hennes gunst, men det
gjorde honom icke öfver höfvan ångerköpt. Hon vill
visa, att hon har alla kardinaldygderna på lager,
tänkte-han. Det är rätt, min flicka, det är vackert af dig, men
krossa mig inte för det. Egentligen har jag ju inte
gjort något annat ondt än att jag hör till det otäcka
könet, och hvem skulle beundra er så som ni förtjäna,
om ni inte hade oss? Du blir nog litet medgörligare
sedan — som fru Caspersen — eller hvad tror du?
Han satt och såg på hennes små läppar — minus
det konstladt purprade hade hon en riktigt vacker mun
och mjuka gropar i kinderna: Du är inte illa, inte illa
alls, vet du, och vi ska nog komma öfverens, Purisima.
“Män äro en medelmåttig uppflnning“, sade han
högt och mycket allvarsamt, “men man kan nu en gång
för alla inte tänka sig en brölloppstripp dem förutan, och
en bröllopstripp har sina fördelar, i synnerhet om den
sträcker sig så långt som till Europa, tror inte
senori-tan det?“
Hon höjde på axlarne: “Jag vet inte*, sade hon,
“jag ville inte göra min bröllopsresa dit.“
“Inte det?“ smålog Caspersen. Han hade ju inte
friat än — skalken lekte i hans ögonvrå: Vi är två,
glöm inte det, Purisima. Du gör upp räkningen utan
världen, men jag skall allt tvinga dig att gå dit jag vill,
bara jag får tömmarne i min hand.
“Jag har varit där“, utlät sig senora Arcyra. “Inte
på bröllopsresa — nej — pappa var från Berlin, och vi
reste dit, när jag fyllt femton år, men jag gick bara
och längtade tillbaka till Santa Rosa. Därborta fins det
inte en människa, som ser åt en, när man går ut på
gatan eller säger ett ord till en.“
Caspersen drog på munnen. Senoran hade kanske
inte funnit upp krutet, men hon var rolig. “Nej, de ha
ingen Calle Cordoba“, sade han, “där herrarne stå och.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
