Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Nietzsches sinnessjukdom, af Johannes Grosse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
709
JStaika fantasmer ocli hallucinationer under denna
sjukdom. Jämför “Das Leben Friedrich Nietzsches“ af fru
Förster-Nietzsche.)
Påfallande — mera än hos någon annan författare
— är skillnaden i stil och diktion mellan Nietzsches
tidigare och hans senare verk. “Menschliches,
Allzu-menschliches“: här är måtta, antik sofrosyne och
.frånvaro af allt nervöst, lidelsefullt-krampaktigt,
vulkaniskt-terroristiskt hos den senare Nietzsche. Föredraget flyter
jämnt fram, en säker, bred ström af tankar, den soliga
fruktbarheten i en rik idévärld, sommarens alstrande af
sund, ädel, ymnig frukt. De senare skapelserna
innehålla ingenstädes nya, grundläggande tankar.
Konceptionen af dylika tankar räcka knappt utöfver
“Menschliches AUzumenschliches“. Blott stilen blir allt mer
bländande, föredraget allt mer lidelsefullt och exalteradt,
formen mera patetisk och vild, språket mer eruptivt och
bildrikt. Allt synes framfödt i en oerhörd kramp,
liksom af en storm i själen, ett åskväder af känslor och
snilleblixtar. Fantastiska bilder, grotesk humor och
drastisk vits, dämoniska åthäfvor, ett slags andlig
luftgymnastik, burleska språng och saltomortalen: sunda
förnuftet tappar andan af att följa med, författaren glider
undan hal som en ål och hånar hvarje försök att gripa
honom, obekymrad om sina egna motsägelser. Till slut
en hvirfvel, ett kaos af excentricitet, fnysandet,
smattrandet, rullandet och rasandet af en i yrsel fallen, från
all själfbehärskning löskommen tankemaskin. Eller ett
mullrande som af en underjordisk skakning, ett
flammande af svafvelblixtar i en ogenomträngligt mörk natt,
en lysande norrskensprakt, ett ljushaf af lidelse. Och
dock en storhet, en makt i tankar och uttryck som väl
ingenstädes öfverträffats vare sig i tyskt eller i något
annat världsspråk. Ohöljda storhetsideer inställa sig,
orden hopkopplas mer efter sin ljudlikhet än efter sin
samhörighet till begreppet. Manier växla med
melankoliska tillstånd, stämningar af den soligaste,
öfvermodi-gaste glädtighet med dylika af det svartaste, dofvaste
svårmod. Det är till det sjukliga förfallande
paroxys-mer, hvilka öfverskrida det svängrum, inom hvilket en
sund konstnärs stämning rör sig. Hela “Zarathustras“
hänryekande tjuskraft beror härpå. Här bebådas redan
en lysande andes vansinne, en “genial" konstnärs
“ge-niala“ vansinne. Man jämföre “Menschliches,
Allzu-menschliches“ med “Jenseits von Gut und Böse“, “Göt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
