Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Herr Olof, af W. Anson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
796
han bebott snart i femtio år, och ingen skulle sörja
honom eller ha honom i tacksamt minne. Men han fogade
sig dock lugnt i sitt öde.
Uppkommen plockade han ihop sina mest
värdefulla och viktigaste saker i sin rensel, allt det andra
kunde han ej taga med sig, det fick blifva kvar.
“Det blir kyrkans tillhörighet, från hvilken ni tagit
det“, sade»diakonen.
Så gick han ned i ladugården och tog farväl af
korna, klappade och strök dem på ryggen. Det tyckes
honom, som om själfva djuren togo del i hans sorg,
visste att han skulle lämna dem, ty så undrande och
stora voro deras ögon. Han gick därefter till grisarne
och hönsen, gaf dem några brödsmulor och lockade dem
till sig. Så tog han och såg en sista gång på gården
med en dröjande blick af vemod och grämelse, och gick
så ned mot landsvägen.
Utkommen på denna, vände han af åt sydost, för
att genom hagar och stora skogar nå allmänna
färdvägen till Kalmar, h varifrån han hoppades att få medfölja
ett fartyg till Lübeck och så vidare bort.
Han gick genom bygatan, utan att få ett enda ord
till välgång på tärden, utan ett ord till deltagande
öfver hans öde, och när han väl var ur den och kom in
i hagen, undslapp honom en suck af lättnad öfver att
få komma bort ifrån den plats, som han nu på samma
gång både älskade och hatade.
Med raska och spänstiga steg gick han så genom
hagen framåt. Det var vid middagstid och solen sken
och gassade mellan träden, som stodo i frisk
midsommargrönska. Gräset stod högt och en rikedom af
blommor lågo utbredda på den gröna mattan, alla
försom-marns blomster i sin rikaste prakt. Det var frid och
lugn omkring honom, där han vandrade fram, blott då
och då stördes tystnaden af någon fågels kvitter eller
gökens rop i fjärran. Ibland måste han gå öfver en
bäck, som muntert porlande rann ned mot byn. Så
efter en stunds vandring kom han ut ur löfskogen och in
i den mörka och dunkla furuskogen, hvilken han nu
hade framför sig hela återstoden äf den långa vägen.
Stigen var här nästan obanad, högst sällan eller aldrig
gick någon människa åt detta håll. Men fastän han ej
kände till skogen, var han dock vid friskt mod och
hoppades att inom en dags vandring nå det härberge, som
låg vid allmänna landsvägen. I tanken på detta hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
