Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Ett jesuitiskt fälttåg i sextonde seklet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Präster af det gamla slaget voro ännu tillfinnandes
öfver-allt i England — fastän något reducerade till antalet —
sjungande mässor i enskilda hus, medan fredsdomarne
slöto till ögonen för faktum eller rent af togo del däri
själfva. Nunnor vistades i katolska damers hem och
förrättade sina andaktsöfningar på sitt eget vis, utan
att någon frågade efter dem. Offentliga ceremonier af
religiöst slag voro visserligen förbjudna, men detta
emedan dylika skulle kunna framkalla oordningar. Och än
vidare, drottningen hade framhärdat i att lämna
tronföljden oafgjord — hennes bevekelsegrunder i detta
afseende må ha varit hvilka som hälst — och katolikerna
kunde hoppas få se kronan återgå till en suverän af
deras egen tro. Drottningen fordrade ingenting annat
än, hvad den konstitutionella lydnadsplikten ålade, jämte
en utvärtes underkastelse för lagens former, och detta
var för en infödd engelsman af normaltyp så godt som
trosartikel, hvilken påfven icke lyckats rubba med sin
bannlysningsbulla. Stilleståndet mellan de två lägren
skulle kanske ha räckt Elisabeths tid ut, om icke
otåligheten hos de katolska proselyterna hade förorsakat ett
utbrott af fientligheterna. Påfvens andliga vapen hade
icke åstadkommit någon värkan; han tog nu sin tillflykt
till de lekamliga. Fälttåget var redan börjadt i Irland.
Hans agenter hade underblåst de revolutionära böjelserna
i Skottland, och det behöfdes ingen profetisk blick för
att inse, att Englands tur skulle komma härnäst. Att
fördragsamhetens tid med de gamla prästerna nu tog
slut, detta var blott en naturlig följd, då från
seminarierna i Rheims och Rom — välkända härdar för allt
hvad religiösa konspirationer hette — samt irån Jesu
sällskaps olika samfund en svärm af andlige emigranter
plötsligen slog ned på Englands kuster. Dessa voro
undersåtar, hvilka lämnat sitt land utan tillstånd, och
som svurit trohetsed åt en makt, hvilken då var i
uppenbart krig med deras egen suverän. De blefve vid
första åsyn föremål för misstankar, och Tyrells
bekännelse visar, att man ingalunda underskattat deras farliga
karaktär. De framställde sig som oskyldiga lam. som
den rena lärans bekännare, och det var i själfva värket
något oskuldsfullt i uppträdandet hos mer än en af dem.
Men att antaga dem okunniga om afsikter, hvilka öppet
uttalades från predikstolarne, och som utgjorde det
ständiga samtalsämnet inom de seminariekretsar, de tillhörde
— detta vore att göra alltför stor orättvisa åt deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
