Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Ett jesuitiskt fälttåg i sextonde seklet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
907
hand om de skräckscener, som där utspelats samt
utsmyckade dem med alla den katolska martyrologiens
hemskaste färger. Regeringen lät icke offentliggöra
handlingarne i detta sorgliga mål, utan kyrkan hade
fältet fritt för sin utläggning i saken. Starkt färglagda
berättelser cirkulerade rörande fångarnes behandling,,
och prästernas uppfinningsförmåga var icke lätt att
häj-da, då den kommit i farten; en del förfelade dock sitt
ändamål genom motsägelser och öfverdrifter.
Bryant, en yngling på tjugofyra år, hade kunskap
om Parsons gömställe, och man visste, att han kände till
det. Han vägrade att uppge det, och
ransakningskom-missionen hotade, “att om han icke ville tala sanning i
enlighet med sin plikt mot Gud och drottningen, så
skulle han sträckas en fot längre, än Gud hade gjort
honom“. Han trotsade domarne, hvilka satte sitt hot i
verkställighet, och katolikerna läto jublande utsprida,
att han genom ett särskildt under icke hade känt någon
smärta. Han hade skrattat på sträckbänken och frågat
sina bödlar, om detta var allt, hvad de kunde göra
honom. Thomas Norton, en af kommissarierna, uppfattade
detta rykte som en personlig förolämpning, häntydande,.
att han skulle skött sitt värf på fusk. Han beundrade
Bryants mod och “beklagade, att djäfvuleu skulle
hafva en sådan makt öfver honom i en så ful sak“. Men
“hvad angick det föregifna undret, att han skulle varit
fri från smärta, så var det en stor osanning, ty ingen
af dem alla hade så grufiigt jämrat sig under tortyren
som han och visat så tydliga tecken till pina“. Äfven
gick ett skrytsamt rykte om Harte’s ståndaktighet. Men
Harte’s tortyr var blott en komedi. Han var en
förrädare mot de sina och behandlades endast skenbart som
de andra, på det att hans föregifna martyrskap skulle
invagga jesuiterna i förtroende till honom. Denne
usling skref till Walsingham ett smilande bref, hvari han
utmålade för sig fader Allens jubel, då denne skulle
erfara allt hvad hans älskade lärjunge undergått
-“ehuru jag visserligen intet ondt lidit, såsom han tror
— och hoppades, att fader Allen efter detta icke längre
skulle tveka att del gifva honom sina viktigaste
hemligheter. Från det nu anförda kan man lätteligen göra sig
en föreställning om de öfriga fångna jesuiternas
belägenhet. Campian och Parsons voro emellertid på fri fot
och hade mera framgång än någonsin. Campian
uppeldade sina åhörare genom målningar af sina vänners
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
