Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Ett jesuitiskt fälttåg i sextonde seklet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
914
nu ung man, kunde han minnas martyrerna i Oxford
och dessa fyra hundra handtverkare, hvilka dött på
bålet, och som han behagade håna och förakta. Hvem
skulle fälla utslaget mellan dessa olika trosvittnen?
Fölen hysteriker äro hans fantasier lika många ingifvelser
från den allsmäktige. Men aldrig hade hans
uppträdande varit så anslående som i dag. Hans vältalighet var
dämpad liksom beslöjad af en vemodig aning, att slutet
var nära. Eliot — Judas Eliot som han blef kallad
efteråt — smög sig ur salen, medan han ännu talade.
Några minuter senare rusade en tjänare in bland
församlingen och förkunnade, att alla utgångar voro besatta
med väpnade män.
Den, som känner till de engelska adelsgodsen,
måste ofta hafva lagdt märke till smala trappor uppförda
inuti väggarne samt trånga celler urhålkade i det
skenbart massiva niurverket. Dessa voro under den
religiösa förföljelsens dagar afsedda för prästerna, som
kunde taga sin tillflykt dit i händelse af öfverraskning.
Campian och de två huskaplanerna fördes ögonblickligen
undan till ett af dessa gömställen. Ingången, knappt
möjlig att upptäcka för en som visste, hvar man skulle
söka den, ledde från mrs Yates rum, där den var dold
bakom sänggardinerna. Rättsbetjänterna med Eliot i
spetsen släpptes in, undersökte hvarje vrå och kunde
icke upptäcka någonting. Den närvarande
magistrats-personen gjorde sina ursäkter hos mrs Yates och stod
just i begrepp att draga sig tillbaka med sitt folk, då
Eliot, som hade sett Campian med sina egna ögon och
visste, att ingen människa lämnat huset, företedde
ar-resteringsordern från rådet samt yrkade på en
ytterligare undersökning. Denna fortsattes ända till
mörkningen men utan framgång. Den modiga mrs Yates
visade icke minsta tecken till oro; hon bjöd rättstjänarne
att stanna kvar öfver natten, trakterade dem frikostigt
och förplägade dem framför allt väldeligen med öl. En
djup sömn följde. Campian och hans kamrater släpptes
ut från sitt gömställe och skulle i detta ögonblick
undkommit med lätthet — men klokhet och entusiasm
följas sall an åt. Aännerna kunde icke skiljas utan
ömsesidiga afskedsord, ett “sista farväl “ följde därpå samt
tårar och snyftningar vid mrs Yates säng. Sorlet af
rösterna trängde ned till undre våningen och störde de
sofvande i förstugan. De tre prästerna skuffades åter
m uti väggen, och vid daggryningen började sökandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
