Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2 - Literaturöfversikt - Nyblom, Carl Rupert: Nordisk Skönliteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORDISK TIDSKRIFT.
”Araberen”, den forne stridshästen, nu degraderad till åkarkamp, ”Elephanten”,
”Björncjagt”, ”Ravnen”, m. fl. I dessa är han öfverallt målande, stundom
äfven satirisk, alltid klar och påtaglig, men ibland för uttänjd. Att Kaalund
dock äfven i denna samling som i den föregående har högstämda, poetiska
toner, och att hans hjärta klappat lika varmt för Danmark i senare tider,
som då han i sin ungdom skref sin varma dikt ”Niels Ebbeseus Mindestötte”,
det har han visat genom ett par sånger i ”En Eftervaar”, nämligen ”Til Nor
dens Folk (1863)” och ”1 Farens Stund (1864)”, genomträngda af den äd
laste fosterländska anda.
Det yngre slägtets målsman på vår lista, Holger Drachmann, har, oak
tadt all olikhet för öfrigt, dock ett och annat gemensamt med den äldre
Kaalund. Äfven Drachmann är konstnär, marinmålare, och han har i denna
nya diktsamling särskildt egnat en stor afdelning ät hafvet.. Dessutom är
han här såsom i föregående dikter en afgjord realist, dock äfven han med
ideel lyftning när det gäller, och han älskar främst att i åskådlig form ställa
en bild för sin läsares ögon. Mera sällan uppgår han blott i känsla och
stämning, och att detta icke tillhör hans natur, emedan han då blir oklar
och omtöcknad, det kan man se af ett och annat stycke, t. ex.:
”Jeg hörer i Natten den vuggende
Lyd af Venezias Vand”,
som förekommer i afdelningen ”Venezia”. I formelt hånseende raåste den,
som känner Drachmanns äldre dikter, göra en anmärkning, nämligen att for
men ofta nog i de nyare sångerna förefaller sökt; den är icke sä, som den
sanna lyriken fordrar, musikalisk. Ibland äro stroferna högst ojämna samt
hafva manliga och kvinliga rim blandade på ett stötande sätt, och äfven där
stroferna afspegla hvarandra i anseende till takten, förefalla formerna under
liga och bizarra, ty takten faller icke klar för örat, utan måste uppsökas med
tillhjälp af öga och eftertanke. För öfrigt förekomma vårdslösade daktyliska
verser till nog stort öfverraått. Men den inre formen, den gestaltning, som
bilden tagit för fantasien, är oftast ypperlig, och äfven där en nog stark
själfkänsla klingar genom tonerna, kan man icke neka, att man hör dera med
nöje och att de komma från en äkta skaldenatur. Bland ”Sange ved Havet”
har anmälaren för sin del fäst sig vid ”1 Havn”, ”Saa lagde jeg ud”, ”Rav”,
”Sang i Baaden”, ”Solnedgang” m. fl., men framför allt vid dem, i hvilka
skalden tecknar en hjältebragd från hafvet, såsom i ”Den sidste Parade”,
”Allene paa Dækket” och ”Ligprædiken”, och äfven dem, i hvilka man kan
skönaj en tillämpning på rent personliga förhållanden, såsom i ”Gallion” och
”Viking”. Samlingens kanske märkligaste dikt är dock ”Fugleperspektiv”,
hvari poeten förklarar Danmark sin kärlek. Det kan förefalla underligt, att
han behöfver göra sådant, men den, som följt hans utveckling, skall se me
ningen med denna försoningsdikt, som icke ens är den enda af denna art i
boken, ty äfven tillegnan till skaldens fader är en sådan vi hade så når
sagt den förlorade sonens återvändande till sina penater, som af alla torde
helsas med glädje. Jag älskar detta land, säger han, främst för hafvets skull.
Det gör baade Tanke og Tag saa let,
Og det er saa sundt for hvert Aandedræt,
Og det gi’er Sangeren godt Gehör,
Mærkværdigt, saa Faa der har tænkt det för.
För detta haf älskar han sitt land. Yäl har han ibland, säger han, på få
drens vis varit i fejd på dess kuster, men det var nu därför, att han som
hafvet ålskade krig:
Jeg voveel i ærlig Kamp min Krop;
Du gav mig Slaget tilbage,
186
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
