Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5 - Literaturöfversikt - Nyblom, C. R.: Konsthistorisk literatur af C. R. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORDISK TIDSKRIFT.
Professor Dietrichson är, som bekant, en mycket flitig författare. I denna
stund föreligga af honom tvänne betydelsefulla arbeten; det ena, hans bok om
Tidemand, gömma vi till längre fram, då den senare delen däraf utkommit;
det andra, ”Den norske Træskjærerkunst, dens Oprindelse og Udvikling” ha vi
upptagit på vår lista för att varmt anbefalla den åt alla, som intressera sig för
en af de betydelsefullaste insatserna i den för norden egendomliga konstindu
strin och i den därmed sammanhängande karakteristiska ornamenteringen. Det
är nämligen den för den äldre stilen vigtiga nordiska drakslingan, som äfven
hos oss användts åtminstone å runstenarne och som i senare tiders stilistiska
sträfvanden spelar en så stor roli, om hvilken i en stor del af arbetet frågan
förnämligast vänder sig. Man finner denna fråga om den äldre ornamente
ringen här behandlad på ett klart och upplysande sätt med tillhjälp af vackra
och väl valda teckningar, och man följer med odeladt intresse författarens
framställning upp ifrån äldsta tider ned till barockens och rococons ännu i
våra dagar icke alldeles försvunna spår. Hvarför författaren härvid skiljer
mellan barock, rococo och Zopf såsom renaissanceformernas efterträdare, är
icke så alldeles klart. Att renaissancens öfvergång till svulst kallas barock,
är en allmänt känd sak. När sedan den kraft, som dock alltid ligger i svul
sten och dess storaktiga former, var förbi, då kom den ntlefvade fantasin
med sin motsatta utsväfuing på det lillas och sirligas område, och detta är
hvad man geraenligen kallar rococo, aflad af den åldrade barocken och den
kinesiska dekorationssmak, som med porslinstillverkniugen först infördes till
Dresden vid August den starkes yppiga hof och därifrån med en sachsisk
prinsessa och hennes porslinsserviser fortplantades till Versailles. Så fram
ställer Seraper saken i ”Der Stil” (II: 181.). Men rococo öfversättes vanligen
pä tyska med Zopf, och dessa bägge benämningar begagnas af Semper å an
fördt ställe om hvarandra såsom identiska. Alt kalla ensamt Ludvig XVLs
stil Zopf torde vara att inskränka ordets betydelse för mycket, utom det att
en fransman aldrig på sådant sätt skulle skilja mellan rococo- och piskperuk
stil, ty ordet Zopf kan han lika litet använda skriftligen som uttala. Men
att vilja begagna de franska benämningarna för hela Europa, torde äter vara
att utvidga deras betydelse för mycket. Det lins dock en barock, och därtill
den ursprungliga, utom Frankrike, nämligen i Italien, och om äfven rococo
såsom dekorerande stil fick med franska moder och franska seder en vid ut
sträckning, kan detta likväl knapt sägas om Ludvig XVLs stil.
Detta är dock en obetydlig anmärkning. En sak af vida större vigt och
svår att afgöra är frågan om drakslingans ursprung. I afseende på denna
fråga liar prof. Dietrichson (sid. 5), innan han skrider till framställande af sin
åsikt, inlagt en reservation, i det han betecknar denna åsikt såsom sin ”forelø
bige Mening”, såsom sin ”endnu ufærdige Anskuelse”, hvilken han dock måste
beteckna såsom föremål för sin innersta öfvertygelse för ögonblicket, innan han
fortsätter studierna öfver detta ämne. Det skulle således kunna hända, att
denna mening kan förändras. Med denna sin åsikt, som vill härleda träsnideri
ornamentiken, d. v. s. drakslingan, dels från vår egen förhistoriska järnålders
ornamentmotiv, dels från de, former, hvilka med mellersta Europas, med den
norska trästilens utveckling samtidiga, romanska stenornamentik trängde in i
Norge, står författaren, såsom han själf säger, i bestämd motsats mot Nico
laysen i ”Mindesmærker af Middelalderens Kunst i Norge”, och likaledes mot
F. Bætzman i en artikel om ”Norsk Træskjærerkunst” i Illustreret Nyheds
blad, hvilka vilja sätta den norska ornaraentiken i beroende af den irländska,
som mest framträder i miniatyrerna. Till de bägge norrmännen kunna vi lägga
ett par af Tysklands bästa konstforskare, Kugler och Schnaase. Anmälaren
för sin del tillåter sig äfven att ställa sig på dessa senares sida.
500
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
