Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6 - Literaturöfversikt - Annerstedt, Claes: Hildebrand, E.: Svenskt Diplomatarium VI. 1. Silfverstolpe, C.: Svenskt Diplomatarium från år 1401
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORDISK TIDSKRIFT.
skulle kosta Magnus Eriksson krona och frihet; åtskilliga visa huru djupt den
påfliga stolen denna tid ingrep i både statens och kyrkans lif.
Såsom man redan förut kan vänta är det egentligen för vår inre historia
som rika uppgifter här stå att vinna. Ej mindre än tretton bevarade hand
lingar vitna om konung Magni verksamhet för rättsvården. Åtskilliga be
kräfta det redan förut bevisade påståendet, att tidpunkten för antagandet af
Magnus Erikssons nya landslag måste framskjutas efter 1347. Vi finna här
under åren 1348—50, Ostgöta, Västgöta, Tiohärads och Västmanlands lagar
flerstädes åberopade. Till kännedomen om de kyrkliga förhållandena lemna
tvänne bref vigtiga bidrag. Det ena (n. 4462) visar, att konung Magnus vågat
i Finland blanda sig i kyrkans inre beskattning, men att biskopen högdraget
upphäfver konungens föreskrift såsom ett ingrepp i kyrkans gudomliga rätt.
Det andra (n. 4645) blottar på ett intressant sätt päfliga stolens försök att
äfven här tillämpa alla de medel, med hvilka den i främmande länder visste
att åt sig hopskrapa stora inkomster, men ock huru våra prelater började göra
motstånd vid en viss gräns. Det är märkligt nog att så få urkunder ännu
äro affattade på svenska. Blott 19 stycken af de 388 som häftet inrymmer
äro skrifna på modersmålet (vi hafva naturligtvis ej medräknat öfversättningar
från följande århundrade) och för språkforskningen erbjuder således diploma
tariet ännu ej några rika bidrag; af nästan större intresse äro de svenska ord,
som anträffas utströdda här och där i de latinska handlingarna.
Några egentliga anmärkningar af vigt hafva vi ej kunnat finna vid vår
granskning af häftet. På tre ställen hafva vi i rubrikerna anträffat små misstag,
alla dock af den art, att läsaren själf ej kan irndgå att genast iakttaga dem
vid handlingens genomläsande. På ett ställe (i n. 4389) har utg. bi behållit
i rubriken textens oriktiga personnamn Nytholm, hvilket måste vara den Not
holm Eggardsson, som både i detta häfte och annorstädes förekommer som
jordegare i Södermanland. I texten till n. 4533 står Nils Thorgisson, hvilket
naturligtvis bör läsas Thyrgilsson (den bekante riddaren med s. k. Färla vapen).
I n. 4297 tilltror sig utg. icke att bestämma om textens gener är ”måg” eller
svåger; af n. 4641 framgår dock tydligt att Olaus Kase var måg till Sigge
Djäkn, men utg. hade antagligen ännu ej hunnit taga kännedom om det senare
brefvet, då han tryckte det förra. I n. 4374 läses i texten att en person
bland andra böcker har borttestamenterat en sextum-decimum, hvilket väl ej kan
vara annat än ett misstag för sextum decretalium. Yi skulle äfven vilja ifråga
sätta, om ej i n. 4429 ”Simon et Gregorius et Swertingk” bör läsas ”S. et
G. Swertingk”. Yåra egna handlingar upplysa väl ej något i saken, men vi
våga nästan tro, att de äro samma män, som förekomma i de bekanta nyss
utgifna Hanserecessen. Det är kanske till sist något vågadt att sätta i fråga
om den i brefvet n. 4457 uämde riddar Johan Niclissons sigill verkligen ut
visar 3 bjälkar, men vi hafva ej sett honom på något annat ställe, under det
en riddar J. N. med stjärna i vapnet flerstädes förekommer, hvilken liksom
den ofvannämde är jordegare i Upland.
Af alt vårt hjärta hoppas vi att man måtte bereda utgifvaren tillfälle att
egna sina krafter åt arbetets fortsättning. Skall det nämligen förunnas honom,
såsom vi lifligt önska, att framföra denna serie af verket ända till dess slut
punkt, år 1401, behöfves visserligen, att han nästan odeladt får hängifva sig
åt sin uppgift. Ty man kan redan af detta häfte väl skönja, huru drygt det
arbete är som förestår. Af de 388 urkunder, som i häftet inrymmas, har
nämligen Riksarkivet blott afgifvit 248 stycken; och då vi nu veta, att Riks
arkivet för de följande åren 1351—1400 blott af pergamentsbref besitter 3152
nummer, kan man trygt antaga, att för de följande delarne återstå minst
6000 nummer, ja! troligen vida mera. Men i så fall kunna de band, som
580
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
