Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8 - Literaturöfversikt - —l—: Dansk literatur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITERATURÖFVERSIKT.
till ett hyperestetiskt tidehvarf, med hans intagande sällskapstalanger, hans
mångfaldiga intressen, hans aliquid in omnibus, men också hans nihil in
toto, hans fullkomliga brist på viljekraft och sedlig energi, emedan han under
sin ihåliga tillvaro förlorat den sammanhållande medelpunkten. Karaktärerna
äro rätt väl tecknade, främst hufvudkaraktären, men äfven de, som oragifva
honom inom den grefliga familj, i hvars andliga Bethesda han stiger ned för
några ögonblick och rör om eller rör upp begreppen genom användande i
hvardagskonversationen af de små ansatser från den nyaste tidens lif, som
äfven denne opraktiske »öfverliggare» icke kunnat undgå att känna och mot
taga. Ibland går skildringen visserligen öfver till karikatyr, såsom i synnerhet
vid framställningen af en hjälppräst på landet, som förut varit »öfverliggarens»
studentkamrat och nu framträder i all sin köttsligt teologiska kostlighet;
men när teckningen göres med godt lynne under en gnistrande qvickhet i
detaljen och utan tvifvel äfven med fullkomlig naturtrohet i uppfattningen, så
kan man icke annat än med uppryradt sinne och en belåten dragning på
munnen följa författaren i hans väl gjorda framställning af en egendomlig
sida i vårt grannlands nya lif, sedan friska och stundom äfven skarpa kon
tinentalvindar börjat blåsa öfver dess kuster.
Hvad som särskilt i Schandorphs bok gör ett godt intryck, det är hans
frihet från den pessimism, som gärna följer med den nyare skarpa realismen.
Visserligen ser han icke verkligheten i något förkiaradt ljus, och han skräder
icke färgerna, när det gäller att teckna lifvet, sådant det är; men han är
dock icke full af misströstan, utan han tror på framtiden, och han har äfven
en bestämd tanke om, huru den skall och bör positivt gestalta sig i socialt
hänseende för vårt grannland. Där finnas tvänne, om icke trenne represen
tanter för ett nytt uppspirande, kraftfullt lif, främst den unge halfblods
ingeniören Otto Holm, hvilken som en Fortinbras stormar in med praktisk
kraft och energi, när den viljelöse pratmakaren, den Hamlet-artade kandidaten
går ifrån scenen. Men äfven den unga fröken Alvilda, som i sista stunden
räddas från att bli en äfventyrerska, bär fröet till en bättre framtid i sitt
bröst, och särskilt är det ett försonande och vackert drag af författaren att
såsom en medlare mellan det gamla, förstockade slägtet och den nya genera
tionen ställa en ädel gammal diplomat och grefve, som under ett på erfaren
heter rikt lif lärt sig att resignera och att följa med samt, om icke fullt
förstå det nya, dock buga sig inför det såsom en fait accompli, hvaraf man
årligt bör söka att göra det bästa.
Det är en allmän klagan, att detta yngre slägte med sin lutning åt
skarp realism och sin misstro till alla idealer icke ens tror fullt på sig själf
och sin egen ungdomliga kraft, utan är torrt, glädjefiendtligt och gubbartadt
i förtid. Detta ämne är upptaget till behandling af en bland de unges ba
nerförare för ett fjärdedels sekel tillbaka, nämligen Johannes Helras, som
skrifvit ett lustspel på rimmad vers, kalladt »Et ungt Menneske», En äldre
man, som själf varit glad i sin ungdom och ännu sjuder af lifsvärme, finner
sina båda barn, en ung man och en dito fröken, vara mycket lillgamla, och
han annonserar därför efter »et ungt Menneske», som kan umgås med en
»urimelig Familie». På denna annons svarar en ung flicka, hvilken därmed
vill häfda, att äfven kvinnan är »ett Menneske», hvarefter hon genom sitt friska
sinne och sin öppna blick dels upptäcker, att felet ligger i icke så ringa
grad hos den gamle herrn själf, dels väcker, till faderns förvåning, lif och
fart hos den unge sonen, som till sist befinnes i själfva verket vara ett ganska
passande »ungt Menneske» icke blott för familjen, utan äfven såsom man
får ana för den unga flickan. Ty de »få» icke hvarandra i stycket, och
det är nästan skada, ty nu afgår den unga flickan, Karoline, som varit hela
809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
